Firar en fredagskväll i ensamhet med potatissallad i plastspann och funlight saft - den utan socker.
Så skönt att kunna unna sig något lyxigt då och då.
Jag tänkte att eftersom jag nyss erkänt min hemliga förälskelse i Emmerich-filmer, så kan jag lika bra komma ut med att jag älskar sån där billig, geggig potatissallad som man köper för 20 kronor på Ica. Sån potatissallad som man helst ska avvisa med orden "usch det är så hiiiimla äckligt, vi gör egen istället med kokt nypotatis, lök och senapsvinegrette."
Well. Not me.
I morgon är det testdag på Skurups Folkhögskola för de sökande till journalistlinjen som börjar till hösten, och i år får jag sitta på "rätt" sida om intervjubordet. Ska bli fantastiskt spännande! Pressa de små stackarna..fast inte för mycket. Jag tänkte köra good cop - bad cop med min intervjukollega, han får vara den onda.
Rätt kul att läsa om mina tankar för ett år sedan. Då var jag inte lika tuff..
Inlägg från 9 maj 2011.
fredag 4 maj 2012
Battleship
Peter ringde in till en radiokanal för några veckor sen, deltog i en frågesportstävling och vann två biljetter till filmen Battleship. Nu när jag har ursäktat mig med varför jag faktiskt har sett denna rulle så ska jag fortsätta med en liten recension.
Kortfattat: Den är inte bra, men det finns sämre.
Filmen handlar om the navys i USA, som ska ha en enorm militärövning tillsammans med Japan utanför Hawaii om jag minns rätt. Men plötsligt dyker en enorm, transformersliknande alien-maskin ner i havet framför dem. Sen brakar explosionerna lös.
En del liknande katastrof/action-filmer kan jag absolut se ett underhållningsvärde i (en av mina guilty pleasure-regissörer är ju ffs Roland Emmerich!) men Battleship lyckas inte med det som dessa filmer måste göra för att man efteråt ska säga "okej den var rätt dålig, men jag skrattade ändå flera gånger" eller "jag var nervös för hur det skulle gå" eller "den var trots allt bombastiskt och storslagen."
Battleship är inget utav detta. Man bryr sig inte om karaktärerna, enda gången jag log var när machoattityden blev så mycket att det inte gick att göra något annat än att skratta och skämmas, och i mina ögon var effekterna inget särskilt, även om de säkert är väldigt välgjorda och påkostade.
Två svaga plus får den trots allt. Det ena för att det var rätt grym musik, om än kombinationen av musik och "nu jävlar tar vi aliensjävlarna, kom igen USA!!!!!" ofta blev alldeles för mycket.
Det andra för att de två tjejer som är med fick vara coola som killarna. Vad jag minns var där inget ältande om att Rihanna var "rätt duktig för att vara tjej". Nä, hon fick skjuta, sparka, blöda, svettas och vara grym, punkt. Den andra stora tjej-rollen fick vara den som körde bilen som delvis räddade jorden. Hon behövde inte skutta undan för en macho-man, utan sa "jag är grym på att köra bil" och sen gasade hon loss.
Men det kommer ni aldrig att få se. För ni ska aldrig se den. Lova?
Bjuder dock på en trailer, den kan jag tillåta.
Imorgon blir det Avengers!
Kortfattat: Den är inte bra, men det finns sämre.
Filmen handlar om the navys i USA, som ska ha en enorm militärövning tillsammans med Japan utanför Hawaii om jag minns rätt. Men plötsligt dyker en enorm, transformersliknande alien-maskin ner i havet framför dem. Sen brakar explosionerna lös.
En del liknande katastrof/action-filmer kan jag absolut se ett underhållningsvärde i (en av mina guilty pleasure-regissörer är ju ffs Roland Emmerich!) men Battleship lyckas inte med det som dessa filmer måste göra för att man efteråt ska säga "okej den var rätt dålig, men jag skrattade ändå flera gånger" eller "jag var nervös för hur det skulle gå" eller "den var trots allt bombastiskt och storslagen."
Battleship är inget utav detta. Man bryr sig inte om karaktärerna, enda gången jag log var när machoattityden blev så mycket att det inte gick att göra något annat än att skratta och skämmas, och i mina ögon var effekterna inget särskilt, även om de säkert är väldigt välgjorda och påkostade.
Två svaga plus får den trots allt. Det ena för att det var rätt grym musik, om än kombinationen av musik och "nu jävlar tar vi aliensjävlarna, kom igen USA!!!!!" ofta blev alldeles för mycket.
Det andra för att de två tjejer som är med fick vara coola som killarna. Vad jag minns var där inget ältande om att Rihanna var "rätt duktig för att vara tjej". Nä, hon fick skjuta, sparka, blöda, svettas och vara grym, punkt. Den andra stora tjej-rollen fick vara den som körde bilen som delvis räddade jorden. Hon behövde inte skutta undan för en macho-man, utan sa "jag är grym på att köra bil" och sen gasade hon loss.
Men det kommer ni aldrig att få se. För ni ska aldrig se den. Lova?
Bjuder dock på en trailer, den kan jag tillåta.
Imorgon blir det Avengers!
Periodare
För något år sen lunchade jag med en tjej som jag ytterligare några år tidigare bodde tillsammans med här i Lund. Vi pratade om allt möjligt, och kom även in på hur ofta vi besökte Gerdahallen. Jag svarade nog att det inte var så ofta just då, var på hon sa "ja men det minns jag från kollektivet, du är en riktigt periodare med träning. Allt eller inget."
Jag minns att jag blev lite förnärmad. Jag ville inte vara någon periodare. Jag ville ständigt vara hurtbullen som springer mil efter mil och svettas flera liter utan att stanna.
Nu är jag äldre och klokare. Nu vet jag att jag är periodare, när det gäller flera grejer faktiskt. Bloggen är en av de saker som ingår i listan. Men, jag har lärt mig att acceptera detta, så det får ni som har lust att läsa här också göra. Men jag ska trots detta göra mitt bästa för att inte överge bloggen helt under flera veckor.
Sen mitt förra lyckliga inlägg om att äntligen ha blivit publicerad i en tidning har praktiken hunnit avslutas sen flera veckor tillbaka. Förutom allt det där givna jätteroliga som att få intervjua spännande människor, lära mig en massa om ALLT and so on, så har jag en annan historia som slåss om första priset som roligast upplevelse under mina veckor på City.
En dag hängde jag med på en av polisens presskonferenser i Malmö. Anledningen till att de kallat till p-k var ett nytt mord samt häktning av en misstänkt i en annan mordutredning. I denna dämpade stämning om ihjälskjutna människor börjar en av polisernas mobiler att ringa högljutt. Vilken signal hade han då?
Jag minns att jag blev lite förnärmad. Jag ville inte vara någon periodare. Jag ville ständigt vara hurtbullen som springer mil efter mil och svettas flera liter utan att stanna.
Nu är jag äldre och klokare. Nu vet jag att jag är periodare, när det gäller flera grejer faktiskt. Bloggen är en av de saker som ingår i listan. Men, jag har lärt mig att acceptera detta, så det får ni som har lust att läsa här också göra. Men jag ska trots detta göra mitt bästa för att inte överge bloggen helt under flera veckor.
Sen mitt förra lyckliga inlägg om att äntligen ha blivit publicerad i en tidning har praktiken hunnit avslutas sen flera veckor tillbaka. Förutom allt det där givna jätteroliga som att få intervjua spännande människor, lära mig en massa om ALLT and so on, så har jag en annan historia som slåss om första priset som roligast upplevelse under mina veckor på City.
En dag hängde jag med på en av polisens presskonferenser i Malmö. Anledningen till att de kallat till p-k var ett nytt mord samt häktning av en misstänkt i en annan mordutredning. I denna dämpade stämning om ihjälskjutna människor börjar en av polisernas mobiler att ringa högljutt. Vilken signal hade han då?
Yes you heard it, Axel F. Theme från Beverly Hills Cops, aka Snuten i Hollywood.
Kanske något för manuskrivarna till Johan Falck-filmerna?
tisdag 28 februari 2012
Praktik
Äntligen kom det något som kunde konkurrera ut julkorten som täckte kylskåpet. Mina egna fantastiska texter!
Inte illa pinkat för att vara resultatet av första praktikdagen, enligt mig själv.
Oh yes, ibland är det riktigt härligt att vara lite självkär. Jag har nu överlevt de två första dagarna utav min sex veckor långa praktik på tidningen City i Malmö. Och vad kan jag säga, so far so good?
Två moments har än så länge stuckit ut lite extra under dessa två dagar av en miljon nya intryck.
1. Att se sitt eget namn i tidningen. Jag vet, det är kanske inte stort för alla, men för mig som har drömt om detta sen jag som barn klistrade ihop egna tidningar på sovrumsgolvet så är detta ett ögonblick jag väntat på i nästan 20 år. Jag tänker inte låtsas som att det inte var något speciellt. Ett Hallelujah-moment var vad det var.
2. När jag står vid en reporters skrivbord för feedback på en text, och då hör det lågmälda ljudet av plast mot plast, som om man tappar en knapp ungefär. Tittar ner på marken och NÄMEN TITTA DÄR. Där ligger halva mitt vänstra behå-band på golvet.
De e najs. Behå'ar som klär av sig själva kan säkert vara praktiskt och häftigt i vissa situationer och kanske på andra jobb (jag kan komma på ett ställe i Malmö som tydligen ska öppna till helgen där detta nog kan rekommenderas) men inte första dagen på en nyhetsredaktion. So not appropriate.
Sara Dahlman. Thats my name. Och det som står inunder, thats my city-mail, så jag är redo för alla haters, troll, rasister och annat löst pack. Men gärna fanmejl också. <3
Natti!
Glee goes Whitney
I tv-serien Glee's Alla hjärtans dag-avsnitt som sändes den 14 februari, sjunger seriens antagligen bästa sångerska Amber Riley Whitney Houstons låt "I Will Always Love You".
Jaja, den var kanske Dolly Partons låt från början, men vem pratar någonsin om låten som "Dollys"?
Nä just det.
Det var i alla fall karaktären Meredith (Amber Riley) som äntligen fick mig att gråta över Whitneys tragiska bortgång.
Jag skriver äntligen för det är så jag känner. Man behöver inte tycka att det är tråkigt att Whitney Houston har dött. Och även om man tycker att det är sorgligt så behöver man inte gråta. Men jag behöver, för jag är en cry baby, och jag tycker det mesta är sorgligt.
Jaja, den var kanske Dolly Partons låt från början, men vem pratar någonsin om låten som "Dollys"?
Nä just det.
Det var i alla fall karaktären Meredith (Amber Riley) som äntligen fick mig att gråta över Whitneys tragiska bortgång.
Jag skriver äntligen för det är så jag känner. Man behöver inte tycka att det är tråkigt att Whitney Houston har dött. Och även om man tycker att det är sorgligt så behöver man inte gråta. Men jag behöver, för jag är en cry baby, och jag tycker det mesta är sorgligt.
Nu är jag inget egentlig musik-kunnare, men om jag får tycka så tycker jag att i det här klippet sjunger Amber Riley emellanåt lika vackert och starkt som Whitney Houston gjorde.
söndag 12 februari 2012
Whitney
Det är märkligt att en enda människas död kan få en sådan stor spridning och påverka så många människor, när det dör betydligt mer oskyldiga människor varje minut i sjukdomar, olyckor och krig.
Jag säger inte att Whitney Houston förtjänade att dö, det gör knappast någon, men hon gjort val som lett till ett destruktivt liv. Och kanske var det detta som gjorde att hon dog inatt.
Efter den lilla parantesen så vill jag säga att ja, det ÄR sorgligt att Whitney Houston är död.
Mitt starkaste Whitney-minne kommer utan tvekan ifrån filmen Bodyguard med henne och Kevin Costner.
Vet inte hur många gånger jag har sett den filmen. Förälskat mig i Kevin Costner. Stört mig på den jobbiga managern som inte förstår att Frank (Costner) måste göra sitt jobb och skydda Rachel (W), och även förälskat mig i Rachel och önskat att jag var hon.
Slutscenen på flygplatsen, barndomsnostalgi och romantik som aldrig förr. När Bodyguard gick på teve så visste man att det var dags att bänka sig framför teven, alternativt samla ihop sig med mamma och syster och cykla över till moster och kusiner för att tillsammans sucka över Frank och Rachel. Var pappa och morbror befann sig dessa kvällar minns jag inte. De försvann i periferin.
Jag säger inte att Whitney Houston förtjänade att dö, det gör knappast någon, men hon gjort val som lett till ett destruktivt liv. Och kanske var det detta som gjorde att hon dog inatt.
Efter den lilla parantesen så vill jag säga att ja, det ÄR sorgligt att Whitney Houston är död.
Mitt starkaste Whitney-minne kommer utan tvekan ifrån filmen Bodyguard med henne och Kevin Costner.
Vet inte hur många gånger jag har sett den filmen. Förälskat mig i Kevin Costner. Stört mig på den jobbiga managern som inte förstår att Frank (Costner) måste göra sitt jobb och skydda Rachel (W), och även förälskat mig i Rachel och önskat att jag var hon.
Slutscenen på flygplatsen, barndomsnostalgi och romantik som aldrig förr. När Bodyguard gick på teve så visste man att det var dags att bänka sig framför teven, alternativt samla ihop sig med mamma och syster och cykla över till moster och kusiner för att tillsammans sucka över Frank och Rachel. Var pappa och morbror befann sig dessa kvällar minns jag inte. De försvann i periferin.
tisdag 7 februari 2012
Varning!
Nu börjar svenska filmen Gangster på tv11.
Har jag pratat om den förut? Tar inte risken att jag inte har varnat för denna film innan. Bättre med en gång för mycket än för lite.
Det är något av det sämsta svensk filmindustri har producerat.
Om jag tvingades att välja mellan att se alla filmer med Edvard Persson OCH alla Åsa Nisse-filmer eller se Gangster en gång till?
I choose Åsa-Nisse och Edvard. Anyday.
Har jag pratat om den förut? Tar inte risken att jag inte har varnat för denna film innan. Bättre med en gång för mycket än för lite.
Det är något av det sämsta svensk filmindustri har producerat.
I choose Åsa-Nisse och Edvard. Anyday.
Like a prayer
Tittar på Madonnas uppträdande på Super Bowl i USA. Det räcker med första takterna till "Like a prayer" så ställer sig håren på armarna rakt upp.
Låten kommer i slutet av klippet, runt 10.00.
Musikvideon från 1988 slår dock allt.
Låten är lätt med på min topp 10 över bästa låtar någonsin gjorda.
tisdag 24 januari 2012
Tuttchock!
Det här ligger på tidningen Chic's hemsida Chic.se
Olle, det är meningslösa mobbare som du som gör ont.
"vilken tuttchock tycker du var värst?"
Well..Ingen.
Varför inte "vilken tycker du var snyggast?"
Om man nu måste utse en vinnare och förlorare i tävlingen Bästa Bröst, varför då vända det till något negativt? Med den här formuleringen blir alla tre förlorare.
Trodde att de flesta var överens om att unga tjejer ska stöttas i att trivas med sina naturliga kroppar och inte pressas till skönhetsoperationer eller galna dieter. Men nej, Chic håller uppenbarligen inte med om detta.
Rebecca Simonsson har lagt upp en grym replik på sin blogg
"Men en sak ska ni veta. Och det är att just nu, så älskar jag verkligen mina bröst. I FREAKIN LOVE THEM. Och det har jag gjort i många år. Hade jag velat fixa dem, hade jag gjort det direkt. Om jag har ett linne som plattar till mina bröst, så är det jag som har tagit på mig det - och jag som gillar det. Om Isabella vill ha en urringad klänning utan att använda sig av flera lager bröst-tejp - så är jag faktiskt ganska säker på att det är hon själv som valt att ha det så."
Hon har fått ett gäng kommentarer på detta inlägg där de allra allra flesta hejar på och stöttar henne.
Mindre tur har Isabella aka Blondinbella. Hon har inte ens skrivit något inlägg om saken utan la bara upp en bild på sig själv ifrån gårdagens Guldbaggegala.
Den bilden har i skrivande stund 171 kommentarer, där väldigt många är brutalt elaka, många med motiveringen "man får väl ta lite konstruktiv kritik". Sen när det blev konstruktivt att anonymt kritisera någons naturliga bröst.
Vad ska denna 21-årig tjej göra med denna mycket användbara feedback? Jag kommer bara på två saker.
1. Skyl dina naturliga bröst.
2. Operera dina bröst.
Signaturen "Olle" skriver:
"Taxöron.
Kikade på de andra klänningarna på bilderna och ingen annan såg så vulgär och malplacerad ut."
Efter att Olle, som tur är, blir ifrågasatt svarar han
"Den som går på Guldbaggegalan och ställer upp inför fotograferna på röda mattan måste för tusan räkna med att bli recenserad. I synnerhet den som klär sig provocerande och ber om uppmärksamhet! Om det sen finns supportrar som inte kan med att kritiken svider så har det egentligen inte med saken att göra. Rättvis kritik kan aldrig vara fel även om sanningen gör ont."
Olle, det är meningslösa mobbare som du som gör ont.
Marilyn-Music!
Yippee-ki-yay, M-F!
Soundtracket till My week with Marilyn finns nu att tillgå på Spotify, klicka bara på länken här nedan, alternativt sök på titeln så kommer det upp. Länk --> Marilyn
"Colins heartbreak", "Colin and Marilyn", Marilyns theme" och "Remembering Marilyn". Fantastiskt.
Ni vet hur man kan bli lite förälskad i filmer, oftast är det väl i känslan som filmen har gett en. Sådär så att man går och tänker på scenerna i filmen, på musiken, på skeendet på vita duken. Sådär så att man minns filmen som lite, lite bättre än vad den kanske egentligen var, så att man bygger upp förväntingarna inför andra visningen i huvudet.
Eller så var filmen kanske så fantastiskt välgjord, att den inte gick att ta in riktigt i en trång salong med popcornsgrävande grannar, utan var tvungen att bearbetas lite på avstånd innan den satte sig ordentligt.
Så är My week with Marilyn lite för mig. Den är inte den fullkomliga swept-away-kärleken. Men den får mig i alla fall att ställa mig på tårna och vänta på att bli kysst.
(Vill du veta vad jag mer tyckte om filmen, kolla ett par inlägg ner)
Soundtracket till My week with Marilyn finns nu att tillgå på Spotify, klicka bara på länken här nedan, alternativt sök på titeln så kommer det upp. Länk --> Marilyn
"Colins heartbreak", "Colin and Marilyn", Marilyns theme" och "Remembering Marilyn". Fantastiskt.
Ni vet hur man kan bli lite förälskad i filmer, oftast är det väl i känslan som filmen har gett en. Sådär så att man går och tänker på scenerna i filmen, på musiken, på skeendet på vita duken. Sådär så att man minns filmen som lite, lite bättre än vad den kanske egentligen var, så att man bygger upp förväntingarna inför andra visningen i huvudet.
Eller så var filmen kanske så fantastiskt välgjord, att den inte gick att ta in riktigt i en trång salong med popcornsgrävande grannar, utan var tvungen att bearbetas lite på avstånd innan den satte sig ordentligt.
Så är My week with Marilyn lite för mig. Den är inte den fullkomliga swept-away-kärleken. Men den får mig i alla fall att ställa mig på tårna och vänta på att bli kysst.
(Vill du veta vad jag mer tyckte om filmen, kolla ett par inlägg ner)
Oscars!
Nu är nomineringarna inför Oscarsgalan äntligen ute!
På den här länken hittar ni hela listan.
Några av de största, roligaste och viktigaste priserna är givetvis bästa manliga skådespelare, bästa kvinnliga skådespelerska och bästa film. Här är de nominerade till dessa priser.
På den här länken hittar ni hela listan.
Några av de största, roligaste och viktigaste priserna är givetvis bästa manliga skådespelare, bästa kvinnliga skådespelerska och bästa film. Här är de nominerade till dessa priser.
Måste säga att jag personligen gärna hade sett Drive, Another Earth och Sucker Punch finnas med någonstans i kategorihavet. Suckerpunch hade jag inte väntat mig, och Another Earth anses säkert vara alltför mycket av en independent-rulle.
Men Drive då? Drive, filmen som hyllas av både kultursnobben och testosteronsnubben?
Jag hade så himla gärna velat vara med under de där nomineringsmötena för att förstå hur de väljer. Undrar om det är hätska diskussioner och nära till slagsmål hela tiden..Hoppas.
Fast. Vad är väl en Oscarsjurys dag jämfört med min morgondag, då jag först ska besöka nordens enda "sexhotell" Venusgården och sedan få besök av ingen mindre än Lars Vilks.
Wouldn't trade it for the world. (Eller jo okej om jag fått en oscars-statyett så..)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)