Firar en fredagskväll i ensamhet med potatissallad i plastspann och funlight saft - den utan socker.
Så skönt att kunna unna sig något lyxigt då och då.
Jag tänkte att eftersom jag nyss erkänt min hemliga förälskelse i Emmerich-filmer, så kan jag lika bra komma ut med att jag älskar sån där billig, geggig potatissallad som man köper för 20 kronor på Ica. Sån potatissallad som man helst ska avvisa med orden "usch det är så hiiiimla äckligt, vi gör egen istället med kokt nypotatis, lök och senapsvinegrette."
Well. Not me.
I morgon är det testdag på Skurups Folkhögskola för de sökande till journalistlinjen som börjar till hösten, och i år får jag sitta på "rätt" sida om intervjubordet. Ska bli fantastiskt spännande! Pressa de små stackarna..fast inte för mycket. Jag tänkte köra good cop - bad cop med min intervjukollega, han får vara den onda.
Rätt kul att läsa om mina tankar för ett år sedan. Då var jag inte lika tuff..
Inlägg från 9 maj 2011.
fredag 4 maj 2012
Battleship
Peter ringde in till en radiokanal för några veckor sen, deltog i en frågesportstävling och vann två biljetter till filmen Battleship. Nu när jag har ursäktat mig med varför jag faktiskt har sett denna rulle så ska jag fortsätta med en liten recension.
Kortfattat: Den är inte bra, men det finns sämre.
Filmen handlar om the navys i USA, som ska ha en enorm militärövning tillsammans med Japan utanför Hawaii om jag minns rätt. Men plötsligt dyker en enorm, transformersliknande alien-maskin ner i havet framför dem. Sen brakar explosionerna lös.
En del liknande katastrof/action-filmer kan jag absolut se ett underhållningsvärde i (en av mina guilty pleasure-regissörer är ju ffs Roland Emmerich!) men Battleship lyckas inte med det som dessa filmer måste göra för att man efteråt ska säga "okej den var rätt dålig, men jag skrattade ändå flera gånger" eller "jag var nervös för hur det skulle gå" eller "den var trots allt bombastiskt och storslagen."
Battleship är inget utav detta. Man bryr sig inte om karaktärerna, enda gången jag log var när machoattityden blev så mycket att det inte gick att göra något annat än att skratta och skämmas, och i mina ögon var effekterna inget särskilt, även om de säkert är väldigt välgjorda och påkostade.
Två svaga plus får den trots allt. Det ena för att det var rätt grym musik, om än kombinationen av musik och "nu jävlar tar vi aliensjävlarna, kom igen USA!!!!!" ofta blev alldeles för mycket.
Det andra för att de två tjejer som är med fick vara coola som killarna. Vad jag minns var där inget ältande om att Rihanna var "rätt duktig för att vara tjej". Nä, hon fick skjuta, sparka, blöda, svettas och vara grym, punkt. Den andra stora tjej-rollen fick vara den som körde bilen som delvis räddade jorden. Hon behövde inte skutta undan för en macho-man, utan sa "jag är grym på att köra bil" och sen gasade hon loss.
Men det kommer ni aldrig att få se. För ni ska aldrig se den. Lova?
Bjuder dock på en trailer, den kan jag tillåta.
Imorgon blir det Avengers!
Kortfattat: Den är inte bra, men det finns sämre.
Filmen handlar om the navys i USA, som ska ha en enorm militärövning tillsammans med Japan utanför Hawaii om jag minns rätt. Men plötsligt dyker en enorm, transformersliknande alien-maskin ner i havet framför dem. Sen brakar explosionerna lös.
En del liknande katastrof/action-filmer kan jag absolut se ett underhållningsvärde i (en av mina guilty pleasure-regissörer är ju ffs Roland Emmerich!) men Battleship lyckas inte med det som dessa filmer måste göra för att man efteråt ska säga "okej den var rätt dålig, men jag skrattade ändå flera gånger" eller "jag var nervös för hur det skulle gå" eller "den var trots allt bombastiskt och storslagen."
Battleship är inget utav detta. Man bryr sig inte om karaktärerna, enda gången jag log var när machoattityden blev så mycket att det inte gick att göra något annat än att skratta och skämmas, och i mina ögon var effekterna inget särskilt, även om de säkert är väldigt välgjorda och påkostade.
Två svaga plus får den trots allt. Det ena för att det var rätt grym musik, om än kombinationen av musik och "nu jävlar tar vi aliensjävlarna, kom igen USA!!!!!" ofta blev alldeles för mycket.
Det andra för att de två tjejer som är med fick vara coola som killarna. Vad jag minns var där inget ältande om att Rihanna var "rätt duktig för att vara tjej". Nä, hon fick skjuta, sparka, blöda, svettas och vara grym, punkt. Den andra stora tjej-rollen fick vara den som körde bilen som delvis räddade jorden. Hon behövde inte skutta undan för en macho-man, utan sa "jag är grym på att köra bil" och sen gasade hon loss.
Men det kommer ni aldrig att få se. För ni ska aldrig se den. Lova?
Bjuder dock på en trailer, den kan jag tillåta.
Imorgon blir det Avengers!
Periodare
För något år sen lunchade jag med en tjej som jag ytterligare några år tidigare bodde tillsammans med här i Lund. Vi pratade om allt möjligt, och kom även in på hur ofta vi besökte Gerdahallen. Jag svarade nog att det inte var så ofta just då, var på hon sa "ja men det minns jag från kollektivet, du är en riktigt periodare med träning. Allt eller inget."
Jag minns att jag blev lite förnärmad. Jag ville inte vara någon periodare. Jag ville ständigt vara hurtbullen som springer mil efter mil och svettas flera liter utan att stanna.
Nu är jag äldre och klokare. Nu vet jag att jag är periodare, när det gäller flera grejer faktiskt. Bloggen är en av de saker som ingår i listan. Men, jag har lärt mig att acceptera detta, så det får ni som har lust att läsa här också göra. Men jag ska trots detta göra mitt bästa för att inte överge bloggen helt under flera veckor.
Sen mitt förra lyckliga inlägg om att äntligen ha blivit publicerad i en tidning har praktiken hunnit avslutas sen flera veckor tillbaka. Förutom allt det där givna jätteroliga som att få intervjua spännande människor, lära mig en massa om ALLT and so on, så har jag en annan historia som slåss om första priset som roligast upplevelse under mina veckor på City.
En dag hängde jag med på en av polisens presskonferenser i Malmö. Anledningen till att de kallat till p-k var ett nytt mord samt häktning av en misstänkt i en annan mordutredning. I denna dämpade stämning om ihjälskjutna människor börjar en av polisernas mobiler att ringa högljutt. Vilken signal hade han då?
Jag minns att jag blev lite förnärmad. Jag ville inte vara någon periodare. Jag ville ständigt vara hurtbullen som springer mil efter mil och svettas flera liter utan att stanna.
Nu är jag äldre och klokare. Nu vet jag att jag är periodare, när det gäller flera grejer faktiskt. Bloggen är en av de saker som ingår i listan. Men, jag har lärt mig att acceptera detta, så det får ni som har lust att läsa här också göra. Men jag ska trots detta göra mitt bästa för att inte överge bloggen helt under flera veckor.
Sen mitt förra lyckliga inlägg om att äntligen ha blivit publicerad i en tidning har praktiken hunnit avslutas sen flera veckor tillbaka. Förutom allt det där givna jätteroliga som att få intervjua spännande människor, lära mig en massa om ALLT and so on, så har jag en annan historia som slåss om första priset som roligast upplevelse under mina veckor på City.
En dag hängde jag med på en av polisens presskonferenser i Malmö. Anledningen till att de kallat till p-k var ett nytt mord samt häktning av en misstänkt i en annan mordutredning. I denna dämpade stämning om ihjälskjutna människor börjar en av polisernas mobiler att ringa högljutt. Vilken signal hade han då?
Yes you heard it, Axel F. Theme från Beverly Hills Cops, aka Snuten i Hollywood.
Kanske något för manuskrivarna till Johan Falck-filmerna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)