Battleship

Peter ringde in till en radiokanal för några veckor sen, deltog i en frågesportstävling och vann två biljetter till filmen Battleship. Nu när jag har ursäktat mig med varför jag faktiskt har sett denna rulle så ska jag fortsätta med en liten recension.
Kortfattat: Den är inte bra, men det finns sämre.

Filmen handlar om the navys i USA, som ska ha en enorm militärövning tillsammans med Japan utanför Hawaii om jag minns rätt. Men plötsligt dyker en enorm, transformersliknande alien-maskin ner i havet framför dem. Sen brakar explosionerna lös.

En del liknande katastrof/action-filmer kan jag absolut se ett underhållningsvärde i (en av mina guilty pleasure-regissörer är ju ffs Roland Emmerich!) men Battleship lyckas inte med det som dessa filmer måste göra för att man efteråt ska säga "okej den var rätt dålig, men jag skrattade ändå flera gånger" eller "jag var nervös för hur det skulle gå" eller "den var trots allt bombastiskt och storslagen."

Battleship är inget utav detta. Man bryr sig inte om karaktärerna, enda gången jag log var när machoattityden blev så mycket att det inte gick att göra något annat än att skratta och skämmas, och i mina ögon var effekterna inget särskilt, även om de säkert är väldigt välgjorda och påkostade.

Två svaga plus får den trots allt. Det ena för att det var rätt grym musik, om än kombinationen av musik och "nu jävlar tar vi aliensjävlarna, kom igen USA!!!!!" ofta blev alldeles för mycket.
Det andra för att de två tjejer som är med fick vara coola som killarna. Vad jag minns var där inget ältande om att Rihanna var "rätt duktig för att vara tjej". Nä, hon fick skjuta, sparka, blöda, svettas och vara grym, punkt. Den andra stora tjej-rollen fick vara den som körde bilen som delvis räddade jorden. Hon behövde inte skutta undan för en macho-man, utan sa "jag är grym på att köra bil" och sen gasade hon loss.

Men det kommer ni aldrig att få se. För ni ska aldrig se den. Lova?
Bjuder dock på en trailer, den kan jag tillåta.

Imorgon blir det Avengers!

Varning!

Nu börjar svenska filmen Gangster på tv11.
Har jag pratat om den förut? Tar inte risken att jag inte har varnat för denna film innan. Bättre med en gång för mycket än för lite.
Det är något av det sämsta svensk filmindustri har producerat.

Om jag tvingades att välja mellan att se alla filmer med Edvard Persson OCH alla Åsa Nisse-filmer eller se Gangster en gång till?




I choose Åsa-Nisse och Edvard. Anyday.

My week with Marilyn

Igår blev det härlig söndagsbio, med My week with Marilyn.

Den fiktiva biografin Blonde, som är en tegelsten till bok skriven av Joyce Carol Oates, har legat i min bokhylla sen den 24/12 2010. Jag har aldrig varit så sugen på att plocka upp den som nu när jag har sett My week with Marilyn.

Men det är inte boken Blonde som filmen är baserad på, utan på filmskaparen Colin Clarks självbiografi om sin romans med Mrs Monroe ( ja hon var gift vid den tiden), "The Prince, the Showgirl, and Me".

Jag har hört kritiska röster mot filmen om att det är ännu en historia som berättas ur ett manlig perspektiv. Det låter ju onekligen väldigt uttjatat och tröttsamt, och därför hade jag inte så höga förväntningarna utan förberedde mig på att få se en lättsam och sexig Marilyn Monroe porträtteras av Michelle Williams.

Jag hade fel, och jag är väldigt glad över att jag hade fel.

Michelle Williams förtjänar verkligen de priser och nomineringar hon får för sin Marilyn, eller ska vi kanske säga sin Norma Jeane. Att spela någon som hela tiden spelar någon annan kan inte vara enkelt, men hon gör det fantastiskt bra.
För det är kvinnan bakom sexsymbolen Marilyn som denna filmen handlar om. Hennes osäkerhet, hennes olycka, hennes medvetenhet om skillnaden på Norma Jeane och Marilyn, och om hur människorna runt omkring henne känner till allt detta men fortsätter pumpa henne full med piller för att "kunna hantera henne".

Fotot är varken särskilt ovanligt eller nyskapande, men bilderna är väldiga vackra, både i fråga om ljus, färger och komposition.

Musiken är lagd med perfekt precision, som Nat King Coles låt Autumn Leaves. Jag låter en fransk bloggare beskriva det bättre:

"My favorite moment in the film - and if only for that one I would see it again- is when she is in the car with Colin returning from this afternoon escapade, this interlude, she leans her face against the window and as we hear the melancholic song by Nat king Cole ‘Autumn Leaves’, we can feel her heavy heart. Pure Art."
Jag känner detsamma. 

Det är hjärtskärande och sorgset, utan att slå över till melodramatiskt eller för slibbigt för min smak.

Paret som satt bakom mig i den lilla salongen håller dock inte med om detta, kan jag berätta eftersom de pratade högt genom hela filmen.

Det var längesen en film gav mig så mycket känslor med så små redskap. Där är ingen som dör, inga dramatiska jakter, inga överdrivna känslostormar. Där är bara Marilyn, och Colin Clark. Och i den här filmen så räcker det väl.

Colin Clark spelas för övrigt av Eddie Redmayne, en man som jag skrev om för ett par månader sen i det här inlägget. 

Så okej, helt opartisk är jag nog inte i min recension...

Public Enemies

Om lite mindre än två timmar börjar filmen Public enemies på tv8. Filmen som kom 2009 är baserad på John Dillinger, en av alla gangsters som härjade i 30-talets Amerika. Johnny Depp gör Dillinger till krimromantikens hjälte, och vackra vackra Marion Cotillard gestaltar den starka förälsken, medan Christian Bale blir "den onde polisen" som vill göra slut på Dillinger.

Precis som i många andra filmer hejar man på och sympatiserar med den som mördar, rånar och i allmänhet beter sig som ett svin. Märkligt, men det fungerar varje gång. Nästan i alla fall. 

När jag såg den första gången hade jag väldigt höga förväntningar, delvis på grund av skådespelarna, delvis på grund av regissören Michael Mann (Den siste Mohikanen, Ali, Collateral), och mycket på grund av att trailern var så jäkla snygg och allt som handlar om början av 1900-talet oftast fascinera. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken, handlingen och filmens dramaturgi var inte riktigt så bra som jag önskat.

Men, en film är så mycket mer än bara handling (som alltså absolut inte är dålig i Public enemies, bara mindre bra). Public enemies imponerar mycket med allt det vi ser, 30-tals modet, inredningen, pistolerna.
Jag har för mig Mann även ville att fotot och ljudet skulle ha en gammal 30-tals känsla. Ljudet låter till exempel ofta lite burkigt.

Hade jag inte nyligen blivit en tant som lägger sig kl 21.15 (men somnar runt midnatt ändå) så hade jag garanterat stannat uppe och sett den.
Du får göra det istället, thank you.

Twilight

Ikväll går Twilight på teve.

Klockan 21 början denna hysteriskt älskade rulle på kanal 5.
Oavsett vad man tycker om Twilight-serien så kan man inte förneka att det finns väldigt många runt om i världen som har en hängiven kärlek till filmerna. Så känns inte då en tisdagskväll som en konstig tid att visa en så pass populär film? Lite antiklimax i tablån liksom?

Varför inte en fredag eller lördag? När många av de som vill se filmen får vara uppe lite längre och kan se klart filmen.

Aja. Här har vi i alla fall beskrivningen som finns av filmen på sidan www.tv.nu , vad tror ni att den som skrivit handlingen här under tycker om filmen?

Unga Bella är en enstöring som är van att inte passa in. När hon flyttar till sin pappa träffar hon Edward som helt uppenbart inte är en vanlig pojke. Han är inte ens en vanlig människa och snart är Bella

uppslukad av passion.

Jag skulle gissa på att denne knappt sett filmen. Texten är helt utan intresse eller något av den passion "hen" själv skriver om...

Någon som tänker se den, eller har sett den innan? 

Kvällens tv-tips

Om ni liksom jag ligger i soffan och är filmsugna har jag två kanaler ni kan zappa mellan.

På kanal 8 presenterar jag det säkra kortet. Min gamla favvis Änglarnas stad börjar kl 21. Egentligen är den inte sådär jättebra längre, men under flera år tyckte jag att den var helt fantastisk, och den duger alldeles utmärkt en onsdagkväll som denna.
Jag har skrivit om den här förr, nämligen HÄÄR.
Utgår ifrån att några av er därhemma är lite för trötta i pekfingret för att orka trycka på länken, och jag vill inte att ni ska missa denna fantastiska musikvideo så jag slänger upp den här också.

(Tyvärr måste ni ändå använda pekfingret nu och trycka på play)

Att se Go Go Dolls live står högt på min to do-list. 

Eftersom jag mer eller mindre kan alla Meg och Nicks (yep, vi är på first name basis med varandra) repliker, så tänkte jag kolla in en för mig ny film som också börjar kl 21 på tv11. Adventure Lands heter den och har namn som Jesse Eisenberg, Kristen Stewart och Ryan Renolds. På IMDB beskrivs handlingen så här 

"A comedy set in the summer of 1987 and centered around a recent high school grad who takes a nowhere job at his local amusement park, only to find it's the perfect course to get him prepared for the real world."

I dagens City Malmö stod de att den rekommenderades den till alla som ville få 80-tals nostalgi. Den ska jag testa, trots min lättare avsky för Kristen Stewarts insats i Twilight-filmerna..

Trevlig kväll!

Kärlekstörst

Jag saknar min pojkvän. Hans sida av sängen har varit tom i fyra veckor nu.

Jag saknar att ha någon som berör mitt hjärta. Någon som kan kittla mig i nacken. En man som är en anledning till att le, bara så enkelt. 

Kanske är denna kärleks-svältdiet anledningen till att jag för tillfället blir förälskad i de flesta karaktärer jag lägger mina ögon på. Det började med karaktären Andrew i Monsters som jag skrev om häromdagen. Sen chockerade jag mig själv med att falla för en pojke i Glee. Dock bara under nedanstående sångnummer.

Hitintills var jag alltså kär i en oduschad, cynisk journalist och en osympatisk brat-amerikanare, det gick väl ändå att hantera.
Men så igår hände det som fick bägaren att rinna över. Jag såg ett sorgligt filmslut, en tår pressades ut ur ögat och jag kände så mycket för den karaktären just då. Tyvärr så spelades denna man av TOM FUCKING CRUISE.

Öh.

Jag som alltid hävdat att jag inte ser något attraktivt i den mannen, jag som tyckt att Kate Holmes även i sina värsta stunder spelar i en liga 1000 gånger högre upp när Tompa. Jag är alltså nu kär i karaktären ifrån The Last Samurai. Även han är en oduschad typ.

Flottigt hår. Små ögon. Stor näsa.

Men se vilket leende. Hrmm. 

Nu ska jag se Interview with the Vampire (En vampyrs bekännelse) Min favvis-film under många år, och fortfarande smått fantastisk, och jag vet att jag inte kommer falla för Cruise den här gången i alla fall.

Kan inte lova något angående the Pitt.

Monsters

Monsters är en film från 2010 som inte handlar om monster.

Den här postern gör INTE Monsters rättvisa

Tittar man på postern, ser på trailern och reflekterar över filmens namn kan man lätt bli lurad att tro att det är en actionfilm om aliens som vill förgöra planeten och att Will Smith när som helst kommer dyka upp. Det gör han inte, och det bör han inte heller. Tänk att Paulo Coelho fick tag på en ide av Roland Emmerich, och gjorde om den totalt. Där har du Monsters. (Fast egentligen är den skriven och regisserad av Gareth Edwards)

I Monsters får vi uppleva väldigt vanliga känslor och utvecklingar, i väldigt ovanliga omgivningar.
I filmen är halva Mexiko omringat av höga murar och hårt bevakat av militär, eftersom stora utomjordiska varelser huserar innanför avspärrningarna. Varelserna får vi inte se på nära håll förrän i slutet, men de ser ut som enorma självlysande, bläckfiskar på fyra ben.

Rättså fula till en början. Ganska vackra i slutet.

Genom detta land måste filmens huvudroller Samantha (Whitney Able) och Andrew (Scoot McNairy) ta sig. Givetvis händer saker på vägen, men inte så där jättemycket. Direkt jag sett filmen ringde jag Peter för att försöka sammanfatta den, eller berätta vad den går ut på. Det var svårt. Att säga att filmen vill berätta om ensamhet och kärlek är nog den bästa beskrivningen.

Monsters är lite mer så här...

Så förvänta er inte tonvis av actionscener även om där finns ett par pulshöjare. Förvänta er istället något mycket bättre: att bli fascinerade av foto och känslor, gripna av karaktärerna och att få bevittna ett vackert och eftertänksamt slut.

Skådespelet är absolut trovärdigt, speciellt McNairys cyniska journalist som lever sitt eget liv, men den frihet och den ensamhet det innebär. Om McNairy inte delar flera personlighetsdrag med karaktären Andrew blir jag djupt chockad. Den som castade honom borde få ett litet pris.

...eller så här.

Filmen har inget högt betyg på IMDB. Så jag tycker att ni alla ska se den, och gå in och ge den högt betyg sen så att den kommer upp sig lite, den förtjänar mycket mer än 6.4 som den har idag.

Och när du har sett den, maila mig så ska jag påpeka en sak som i alla fall jag missade totalt när jag såg den första gången.

Trevlig kväll!

Helgresumé

Då var jag tillbaka efter helg-blogg-paus.
Fredagen spenderades med det bästa ur gamla filmvetenskapsklassen på en liten reunion-fest. Precis som förr innebar detta mycket musikallåtar på youtube, lite för mycket vin för de flesta, otippade kärlekspar och dramatiskt uppträde till "Du måste finnas" (från Kristina från Duvemåla).
Stort tack till Jonatan som orkar husera dessa partyn!

Kring lunch på lördagen åkte katten och jag ut på landet (Löddeköpinge) till mina föräldrar. Kom nyss hem efter två dagar med mammas mat, filmmys, farmorbesök och starka halstabletter.
På något sätt trillar jag in i deras dygnsrytm direkt när jag kommer "hem". Detta innebär att man somnar i soffan kring elva-halv tolv på kvällen, och vaknar pigg och glad klockan åtta på morgonen. Pretty nice.

Filmerna som sågs var Hur många lingon finns det i världen?, RED, och Gran Torino. Ingen av dem var fantastisk.
Gran Torino var dock rätt bra, trots ett par sega dialogscener.
Hur många lingon.. har sin starkaste sida i att det är baserat på en sann historia (som hände skådisarna i filmen).
RED var något av det tråkigaste jag har sett, trots kända namn som Helen Mirren, Morgan Freeman Bruce Willis och John Malkovich.

Nu ska jag äta tunnbröd med ost. Har på senaste tiden hittat flera färdigskivade ostar som jag kan äta, dvs det finns ingen löpe i dem som det finns i nästan alla hårdostar idag (tyvärr) Löpe är något som utvinns ur kalvens mage. Äckligt? Ja ganska.

Edamerost av märket Friendship, inhandlad på Ica Maxi. Hemköp har en Euroshopper variant av Gouda som också går bra att äta som vegetarian, woho!

FFF

Idag startar Fantastisk Film Festival här i Lund (och lite i Malmö). Fram tills nästa lördag kan man passa på och se lite film som man kanske inte annars får chans att se. Har bara snabbt läst genom programmet men vill se nästan varje film jag läser om. I år verkar det vara det vara ett skräck-tema som kopplar samman de flesta filmerna.

Här är länken till hemsidan, och här är länken till årets program.

Fastnade bland annat för filmen Another Earth. Först tänkte jag att den påminde om Lars von Triers "Melancholia", i avseendet att bägge handlar om hur en planet plötsligt dyker upp nära jorden. Men efter att ha sett trailern känns Another Earth som en film som vill vara mer bräcklig skönhet än komplexa familjerelationer, som von Trier ofta verkar vara ute efter i sina filmer.

Sykt Lykkelig = Norges Oscarbidrag

Sykt Lykkelig är ett relationsdrama med otrohetstema regisserat av långfilmsdebutanten Anne Sewitsky, med bland annat Agnes Kittelsen och Maibritt Saerens i huvudrollerna. 

Filmen rör sig runt två krisande medelålderspar som bor grannar på den öde landsbygden. Det är obekvämt, tragiskt, och vardagligt, med en tunn tråd av komedi som ofta kommer med igenkänningsfaktorn. Detta innehåll gestaltas med ett naturligt skådespel och handhållen kamera. 

Precis så som ett nordiskt drama i von Triers anda sig bör.

Filmen är bra och välgjord och träffar så där i hjärtat som dessa filmer ofta gör. Men samtidigt tillför den inte mycket nytt, så något toppbetyg får den inte. Kan tänka mig en 3,5 av 6. Kanske en 4. 

Är för trött för att ta ett beslut. 

Nu är det dags för sängen, efter en tacos-middag och Idol-tittande hos allra käraste syster. Fan vad jag är svensk.

Oscarsbidrag

Svingalängorna blir Sveriges bidrag till Oscars-kategorin Bästa utländska film!
 Enligt medierna verkar det ha stått mellan den och den nya filmen Apflickorna.

Själv höll jag tummarna för Kronjuvelerna. En film som visserligen inte är perfekt, den har lite skavanker som behöver fixas, men det hade varit ett mycket mer spännande bidrag att skicka iväg.
Ungefär som när vi lät Roger Pontare representera oss i melodifestivalen, och det gick ju bra! (eller?)
 Kronjuvelerna är känslor och magi, alltså en typiskt osvensk film.
Svinalängorna må vara hyllad, men det är "ännu ett drama".
Vi svenskar är så bra på tragedi, kan vi inte få förundras lite istället?

People do fall in love, people do belong to each other

En helt magisk scen från Breakfast at Tiffany's, en favoritfilm.

Dekadens i dess allra bitterljuvaste form.

Slutscenen. Regnet. Taxin. Cigaretten.

Audrey Hepburn. George Peppard. Cat.

 Gränden. Henry Mancini. Insikt. Kärlek. Mod. Förändring.

Ja. Lite sentimental såhär på tisdagskvisten.

Sitter och skriver en utkast på en intervju - skolarbete - som tyvärr känns himla tråkig. Måste komma på någon grymt spännande vinkel till imorgon så jag kan skriva vidare utan att själv börja gäspa..

Eftersom jag i princip alltid vill ha ljud runt mig har jag på min favvis-Luhrmanns's Romeo + Juliet i ett fönster som gömmer sig bakom Open Office. Här är mina fyra favoritscener från filmen, plus en låt! 

Om ni har lyckats undvika Shakespeare så: Spoilervarning!!

En av filmvärldens bästa kärlekscener. Musiken. Kamerasnurrandet. Blickarna. Hissen. 

Ja, jag var kär mycket kär i Leo's Romeo.

Älskar musiken, O Verona. Filmens introscen

Här kunde väl filmen ha fått sluta..fast, då hade den ju inte blivit lika bra.

Quindon Tarver sjunger "Everybody's free" helt fantastiskt.

Hittade inget kort klipp här, men detta långa klipp rymmer å andra sidan hela två dramatiska och tragiska dödsfall.

Och här hittade jag uppenbarligen inget klipp alls, men låten är för grym för att lämnas ute. Cover på Prince's When Doves Cry, återigen av Quindon Tarver.

Smartass

Jag insåg nyss den dubbla betydelsen i uttrycket/sloganen 

"en svensk tiger"

Gud alltså.

Jag blir bara smartare och smartare för var dag som går. Vart ska detta sluta?

Å andra sidan var jag på Sli(e)tage i Malmö i lördags. Kanske inte bevis på den allra högsta intelligensen, så en bit har jag nog kvar att gå innan jag är på Einsteins nivå.. Till mitt försvar har jag aldrig varit där förut! Om vi bortser från personalfesten i våras, men då var det å andra sidan bara vi på hela stället så det var mer som en hemmafest...

Såg klart Insidious igår. Den var ju inte alls så hemskt som folk säger. Eller så särskilt bra för den delen, ganska fånig faktiskt. Jag slumrade till då och då, och skrattade lite när jag vaknade till och såg varelser som den här nedan till exempel.

Detta var ett av filmens otäckaste ögonblick. Men come on. Titta på honom, en clown som supit till det och lekt med sminklådan lite? (han i bakgrunden alltså) 

Nä, läs en bok istället. Till exempel Den siste tempelriddaren (The last templar), så kan vi diskutera religion sen. Både intelligent och underhållande.

Sucker Punch

Har just sett klart Sucker Punch. 

Satan! vilken cool film. I sin genre får den en 4,5 av 6.

Emily Browning är det snyggaste, och sexigaste, på filmduken på länge. I mansväg finns där inte mycket att kommentera. En äcklig fångvaktare/hallick bara, inget att hämta.

Men Browning får verkligen spela hjälten, och slåss med sina tjejer i snygga fightingscener mot både det ena och det andra.

ja tyvärr får de inte ha så mycket på sig..

"You have all the weapons you need,

now fight"

Filmen är regisserad av Zack Snyder, mannen bakom 300 och Watchmen, och det märks verkligen. Sucker Punch är lika stiliserad och cool, och mer våldsfyllda, överdrivna actionscener, vilket är ett plus för sin genre.

"If you don't stand for something

you'll fall for anything"

Filmens handling tänker jag inte berätta särskilt mycket om, det är nog roligare att upptäcka själva. Men det börjar med att Browning felaktigt spärras in på ett smutsigt mentalsjukhus där hon ska lobotomeras om 5 dagar. Sen är det symbolik symbolik symbolik som gäller. Ni kommer fatta dont you worry.. :)

Oh, and one more thing
nu ska jag se Insidious
Önska mig lycka till

Snabb genomgång

Jag har sett en massa filmer under de senaste veckorna!

Men jag har inte sagt något om någon, väldigt blyg filmblogg!

Så i väntan på att jag ska skriva ett par meningar om alla så sätter ett snabb-betyg här så länge.

1-6 är min skala, och jag sätter efter hur bra den är för att vara i sin genre.

0. Usel

1. Inte bra

2. ok

3. Bra..

4. Bra!!

5.Underbar

6. Totally fucking amazing

Harry Potter and the Deathly Hallows part 2: 4 Kuligheter

Limitless: 4 Kuligheter

Thor: 3 Kuligheter

Tron Legacy: 2 Kuligheter

Kronjuvelerna: 5,5 kuligheter

Beastly: 0. Blä

X-men: First Class: 4 Kuligheter

Hanna: 4 Kuligheter

Pirates of the caribbean: on stranger tides: 3 kuligheter

Hereafter: 3 kuligheter

Moulin Rouge: 6 kuligheter

Jaja..jag vet att M.R inte är en ny film..eller att det var första gången jag såg den. Men den gick på teve häromdagen, och den är så jäkla fantastisk att den bara var tvungen att hoppa in i listan. 

Jag menar, vem har mest känsla i Roxanne av nedanstående. Sting borde be om ursäkt för att han ens spelade in låten en gång i tiden och inte sparade på den tills Moulin Rouge skulle produceras..Fyyy dig Sting, fyy..

Sitt. Ligg. 

Spela Död.

Pillars of the Earth

Ett betydligt bättre alternativ till Game of Thrones hittar ni i miniserien The Pillars of the Earth (sv: Svärdet och spiran).

Jag har inte dammsugit den på dåliga värderingar, men det var inte heller något som jag minns störde mig så särskilt mycket, så den ska nog vara rätt okej :) 

Det är en betydligt bättre produktion än GoT, som känns mer välgjord och genomarbetad, med intressanta vändningar och karaktärer, flera vidriga sådana.. Nu har jag visserligen bara sett 1,5 avsnitt av GoT. Men det är min åsikt so far..

Litet minus dock för att där är så många karaktärer, det tog mig flera avsnitt innan jag började få rätt på vem som var vem och kunna separera de olika kyrkorna, slotten och ägorna. Det känns som att serien hade behövt lika många avsnitt till för att göras rättvisa, det hoppas ibland en sisådär 7-8 år i tiden för att det ska hinnas med liksom. Menmen, som kvällsunderhållning dög den alldeles utmärkt!

Dessutom vägs det negativa upp av pluset att serien gav mig den här trevliga lilla redhead'en att hålla koll på.

Jag vet, jag är sjukt professionell när jag recenserar..

Där finns även flera andra kända ansikten bland skådespelarna, det här ansiktet t.ex:

Look, its Mr Darcy! :)

Peace out

the Killing

Ännu en serie jag vill rekommendera! 

Fan. 

Jag verkar ha förvandlats till en riktigt serie-junkie nu på sommaren. Jag som lagt ner flera år på att bli fri från mitt beroende. Jaja. The Killing var värt det i alla fall.

Många har kommenterat på likheterna mellan Twin Peaks och the Killing, då den sistnämndas grund-story och tagline är "Who killed Rosie Larsen?".

Men av Twin Peaks skruvade värld med dvärgar, Bob och Loglady syns där inget i the Killing. Tvärtom så är detta en amerikansk deckarserie som trevligt nog inte känns så överdriven, ytlig eller uber-dramatisk a la The days of our lives.

Den är inte heller så high-tech och orealistisk som CSI-serien, och har inte heller så platta karaktärer som i många andra dussinserier. 

CSI'are som ofta öser runt på brottsplatser med sin vilda kalufs, medan hennes
kollegor ligger på golvet och letar hårstrå från gärningmannen. Bra tänkt.

Att serien är baserad på den danska tv-serien Forbrydelsen kanske är en av anledningarna till seriens realistiska känsla. 

Danskarna och realism går ju ofta bra ihopa.

Föräldrarnas sorg över sin försvunna flicka har fått mig att gråta i varje avsnitt de är med, sättet som de gråter, ilsknar till och känner uppgivenhet känner jag själv igen mig i. Inte heller på övriga skådespelarinsatser hittar jag något direkt att anmärka på. Den kvinnliga huvudrollen har lika delar bra och dåliga egenskaper som vilken människa som helst, och hon är varken supersnygg och ständigt stylad eller utstickande på det andra hållet.

I den manliga huvudrollen ser vi ingen mindre än Joel Kinnaman (viftar svenska flaggan).

När han för första gången öppnar munnen i serien höll jag dock på att dö av skam. Killen kan för fan inte  prata engelska! tänkte jag.

När jag senare googlade på det verkar det dock som att han är lite lätt hyllad där borta i staterna pga sin realistiska dialekt.

 Kinnamans karaktär ska nämligen vara uppvuxen in the hood med en massa spännande etniciteter som har präglat hans språk. 

sorry Joel..

Serien går just på tv4 här i Sverige. I USA har hela första säsongen sänts med sina 13 avsnitt. 

När säsong 2 kommer är ännu oklart, men det kommer i alla fall att bli en!

Game of Thrones

I huvudet på en filmskapare/författare...

"Hmm. 

Jag tror jag ska skapa en fantasivärld. Jag har helt fria händer, allting är möjligt! 

Meeeen, 

jag gör som i princip alla andra manliga fantasy-skapare, jag utgår ifrån medeltiden. Sen tar jag och lägger till någon slags övernaturlig dödar-varelser, ett par gigantiska vargar och lite exotisk-klingande namn ala LotR. 

Okej då var grunden klar. Vad ska jag göra nu då, nu när jag som sagt har all världens möjligheter att go nuts och t.ex. utmana cementerade värderingar och fördomar i dagens samhälle. 

Jo jag tror jag gör så här va, att horor är lyckliga, fria kvinnor som bara äääälskar sex och fnittrar förtjust varje gång en penis är i deras närhet. Män är antingen unga och snygga eller gamla och ständigt berusade. Oavsett kategori så älskar de sex, gärna med horor, gärna inför sina fruar, som givetvis aldrig säger emot. Är du dvärg får du inte vara med dom andra. 

Och, sist men inte minst, utav de olika folkslag som finns i min fantasivärld så tror jag nog att jag bestämt gör ett folk betydligt mer onda än alla andra. Detta folk dödar sina egna, är sjukt sugna på att gifta sig med (våldta) den väna, porslinsfärgade flickan, och som traditionsenligt bröllopsuppträde har de offentligt sex som utstrålar porr, porr, porr.

Hur ska detta folk då få se ut..hmm..hur har andra män i fantasy-genren gjort före mig? 

Ja okej då, jag tror nog att de får vara mörkhyade, med långt svart hår, kroppsmålningar, och eyliner både på män och kvinnor. 

Och what the heck, kvinnorna får bara ha på sig skynken som inte döljer brösten det minsta! Festligt värre!

Ja, nu är jag nog klar med mitt mästerverk inom fantasy-genren. Duktiga moderna jag!"

Så, 

ungefär tror jag att skaparna av Game of thrones funderade när de tänkte ut första avsnittet av denna hyllade serie/ bok. Vem av bovarna i dramat som bär mest skuld vet jag inte, om det är författaren George R.R Martin, eller någon av de regissörer och manusförfattare som arbetat med teve-serien. Alla är de män i vilket fall.  

Someone has been watching D.W Griffiths work!

Jahapp. Nu ska jag se avsnitt 2 och se om det blir bättre eller sämre. Återkommer med uppdatering!