I tv-serien Glee's Alla hjärtans dag-avsnitt som sändes den 14 februari, sjunger seriens antagligen bästa sångerska Amber Riley Whitney Houstons låt "I Will Always Love You".
Jaja, den var kanske Dolly Partons låt från början, men vem pratar någonsin om låten som "Dollys"?
Nä just det.
Det var i alla fall karaktären Meredith (Amber Riley) som äntligen fick mig att gråta över Whitneys tragiska bortgång. Jag skriver äntligen för det är så jag känner. Man behöver inte tycka att det är tråkigt att Whitney Houston har dött. Och även om man tycker att det är sorgligt så behöver man inte gråta. Men jag behöver, för jag är en cry baby, och jag tycker det mesta är sorgligt.
Nu är jag inget egentlig musik-kunnare, men om jag får tycka så tycker jag att i det här klippet sjunger Amber Riley emellanåt lika vackert och starkt som Whitney Houston gjorde.
Soundtracket till My week with Marilyn finns nu att tillgå på Spotify, klicka bara på länken här nedan, alternativt sök på titeln så kommer det upp. Länk --> Marilyn
"Colins heartbreak", "Colin and Marilyn", Marilyns theme" och "Remembering Marilyn". Fantastiskt.
Ni vet hur man kan bli lite förälskad i filmer, oftast är det väl i känslan som filmen har gett en. Sådär så att man går och tänker på scenerna i filmen, på musiken, på skeendet på vita duken. Sådär så att man minns filmen som lite, lite bättre än vad den kanske egentligen var, så att man bygger upp förväntingarna inför andra visningen i huvudet.
Eller så var filmen kanske så fantastiskt välgjord, att den inte gick att ta in riktigt i en trång salong med popcornsgrävande grannar, utan var tvungen att bearbetas lite på avstånd innan den satte sig ordentligt.
Så är My week with Marilyn lite för mig. Den är inte den fullkomliga swept-away-kärleken. Men den får mig i alla fall att ställa mig på tårna och vänta på att bli kysst.
(Vill du veta vad jag mer tyckte om filmen, kolla ett par inlägg ner)
Dags för våra närmaste grannar att hyllas lite nu.
Lene Marlin - Sitting down here (1999)
Söta norska Lene Marlin
S.O.A.P. - Soap is in the air (1999)
Danmarks bidrag till detta inlägg. Coola syrrorna i SOAP. Vem minns inte "This is how we party".
Det jag minns mest är hur ful jag och Lina tyckte att killen i den videon var. Och att bägge ville vara samma syster i duon, om man nu var tvungen att välja liksom..
Bomfunk MC's - Freestyler (1999)
Denna låt har en given plats här. Varför?
1. Kan du komma på någon annan artist/grupp från Finland som släppte en hit runt 2000?
2. Allting med låten och framförallt musikvideon är klockren. Den för tillbaka så mycket minnen, och i videon ser vi så mycket tidstypiska saker, som modet med det här prasselmaterialet, den vit och svarta färgskalan och den konstiga passformen (tänker speciellt på tjejernas skjortliknande historier. Hade själv flera toppar i den stilen)
Även den coola tekniken med små mp3-spelare är talande för tidseran, och en allt mer förenklad filmteknik tillät även små produktioner som denna musikvideo att ha stentuffa effekter med snabbspolning, freezebilder and so on.
Fan nu har jag lite dagar att ta igen här känner jag! Tänkte ju att jag skulle komma i takt med julkalendern, men jag slackade efter lite väl mycket. Nu får det bli ett par inlägg på raken här så jag är synkad igen! :)
Vi inleder detta maraton med lite svensk hiphoppish om seriösa ämnen.
Ken Ring - Mamma (1999)
Som jag nog nämnt tidigare så var jag redan som ung en överanalyserande hjärna (ja, jag menar "var" och inte "hade"). Jag ville hemskt gärna hitta mer eller mindre förtäckt symbolik, mystiska metaforer och dolda budskap i allt, men gärna musik och film.
Tacka någon för internet som gjort min hobby så himla mycket enklare!
I Mamma tolkade jag loss. Fast så här 12 år senare inser jag att den egentligen är väldigt rakt på sak. Det var nog för att jag inte visste lika mycket som jag tyckte det var svårare att förstå vad Ken menade med vissa ord och uttryck.
Blues - Under ytan (1998)
Förlåt alla Uno-fans, men denna versionen satte sig tyvärr i mitt trettonåriga hjärta lite hårdare än Uno hade hunnit göra 1998.
Ayo - Betongdjungelboken (1999)
Inte riktigt samma tunga stämning som i de två låtarna här ovan.
Men Betongdjungelboken kunde ju bara inte lämnas utanför..
Helvete Lars-Olof (se nedan) vad jag har letat länge efter den här låten!
Ååh alltså i typ 5 år har jag försökt få tag på den här tanken, få grepp om den. Men inte lyckats. För det har verkligen bara varit en väldigt flyktig känsla av hur låten var,vad bandet hette och hur musikvideon såg ut. Men google svarar inte så bra på sökningar i stil med "musikvideo" + "övergivna gator" + "rock". Men för cirka 5 minuter sen fick jag 2011's största uppenbarelse. Bandet hette "A"!!! Hur fan googlar man på A? Det gör man inte. Man går in på wikipedia. Wikipedia, jag är din 2012!
Kommentar 1. Fan vilken hård 15-åring jag var! Värsta coola musiken.
Kommentar 2. Förstod du inte Helvete Lars-Olof-referensen så titta här.
Åh denna var så himlans bra. Någon som utmanade Brittan liksom, ascoolt.
Jag hade nyss börjat högstadiet och var också ascool.
Come on over (2000)
Alltså. Ni förstår inte hur mycket jag älskade den här videon. Allt var liksom perfekt. Färgen. Kläderna. Håret. HÅRET. åååh. Chrissie, you rocked my world.
Senare samma år målade jag själv mina väggar chockrosa och alla möbler mörkblå. Tycker än idag att den är en vinnande kombination, om än lite magstarkt i inredning kanske..
Dirrty (2002)
Herregud. Vilken musikvideo. Spontant vill jag säga slampig. Men tycker å andra sidan att man ska få klä sig som man vill och vara precis så sexig som man själv vill utan att kallas för slampa eller något annat... Men skit i det nu! För den här videon var fan i mig vild när den kom, idag har vi nog blivit lite mer vana, tror ni inte det?
Byxorna var meningslösa, juckandet var nästintill tjatigt och budskapet gick fram klart och tydligt. Xtina ville bli Dirrty. Jag stod på det lilla dansgolvet på klubben Fever i Helsingborg, och ville/vågade inte vara riktigt likadan. Men va fan, alla andra verkade ju vilja?
Haft ett par dagars paus, det tar ju så hiiiimla mycket energi där här bloggandet alltså, ni förstår inte..
Näe. Nu var jag lite sådär ironisk igen, ett säkert tecken på att jag är en äkta skåning.
Men ofta när man läser de av mig kallade "fjortisbloggarna" (som tillhör unga tjejer i Stockholm som bloggar om sin fritid med fester, killarna, kläder och bråk) så får man ofta läsa att vi som just läsare inte förstår hur mycket tid de lägger ner på sin blogg, att det visst är ett heltidsyrke och att de förtjänar de slantar de håvar in. Men dagen efter kan man få läsa följande på samma blogg:
"Mycket på schemat idag, först det vanliga: ut och gå en powerwalk, sen träffa upp ***** för frukost ute, sen blir det lite shopping, bygga på naglarna, lunchmöte på Stureplan, sen ska jag träffa ***** och käka middag sen måste jag hem till älsklingen och mysa."
Det kallar jag faktiskt inte för ett heltidsjobb. Sen att det säkert är ett psykiskt stressigt liv av andra anledningar säger jag inget om..
Jaja. Lång utläggning. Här kommer min fina brygga över till musiken.
"Andra som får slita hårt är killarna och tjejerna på fotbollsplanerna, speciellt i VM och EM-tider."
E-type - Campione 2000 (officiella EM-låten 2000)
Markolioo - Mera mål (inofficiella svenska låten EM 2000)
Staffan Hellstrand - Explodera (Officiella svenska låten EM 2000)
Tyskarna från Lund - Global Fussball Ok (Ytterst inofficiell låt för VM 2002..)
Överlag är allt jag har att säga att det är helt galet vad mycket minnen som är förknippat med musik. Jag får värsta flasharna från exakta ögonblick och känslor som hänger ihop med tiden när de låtarna jag lägger upp här kom ut. Crazy.
Nummer 1. Att trotsa kvällskylan och hasa ner i mjukisbyxor till hemköp och desperatshoppa schampoo, för att sen komma hem med två nya balsam, som jag inte ens vill använda.
Nummer 2. Att planera att kunna duscha snabbt som fan i tv-programmets reklampaus, för att sen upptäcka att programmet går på SVT. Reklampauser är inte alltid av ondo.
Nummer 3. Att tänka om angående duschen och lägga ner 10 minuter på att göra en grym spotifylista att lyssna på i det som nu skulle bli en härlig långdusch. För att kliva ur duschen innan andra låten ens har kommit till refrängen. Ofrivillig snabbduschare, stackars, STACKARS, mig..
Dagens stora upplyft
Nummer 1-100000000. Att trots allt ha det så bra att man har möjlighet att gnälla över småsaker som dessa.
Mvh / Er källa till perspektiv.
PS. Listan jag försökte skapa var soundtracket till filmen Drive. Albumet ligger nämligen inte på Spotify vad jag kan se.
Här har ni någon som gjort en lista på youtube dock! Länk här!
Låten som kommer öppnas (som alltså egentligen är den tredje i listan) är den bästa tycker jag.
Hela soundtracket är som seg electro. Väldigt skönt sound. DS.
Det klassiska soundtracket till mitt julstökande har tillfälligt fått en paus.
Till de hederliga julkulorna ingår givetvis Wham - Last christmas, All I want for christmas is you - Mariah Carey, Let it snow - Frank Sinatra och Winter Wonderland - Tony Bennett.
Men så dök något nytt upp på Spotifys startsida, "Now thats what I call Disney!"
Det är något med de gamla Disney-klassikerna som andas samma känsla som jul. Agree?
Kommentar från klasskompis idag "alltså Sara, har du någon slags nostalgi-trip på din blogg eller?"
Korrekt uppfattat.
Så vi fortsätter idag med lite ballader, och klasskompisen Linda till ära tar vi med det som måste vara en av de absolut största hitsen från 1998.
Emilia - Big big world (1998)
*N sync - This i promise you (2002)
Lilla Justin..en av de sista hitsen han hade med bandet.
R. Kelly - If i could turn back the hands of time (1999)
Fram tills för ungefär 10 sekunder sen när jag lyssnade på låten, så har jag trott att första meningen i den här låten var "How did I ever, let you sleep with me" och tänkt att den där Robert Kelly är en riktigt finkänslig man.
TLC- Unpretty (1999)
Åh så bra denna var, och är!
Hade inte hunnit fylla 13 än, och var mycket fascinerad av musikvideon.
Vilken tjej skulle få för sig att förstora brösten för att någon kille ville det? Liksom hallå? Det gör väl ingen?? Jag var en lyckligt ovetande tolvåring, men på ett sätt väldigt smart.
Hur bra är inte den! Rnb var just rnb och inte house, inte electro och innehöll inte autotune.
Det var mer nykärnat smör. Med ett sting. Som Bregott havsalt.
För er som inte pallade med förra inlägget deklarerar jag nu denna måndag till Motsats-måndag.
Här har ni något som kan få er glada igen (men glöm för guds skull inte bort att sluta använda djurtestade skönhetsprodukter, städmedel osv. Tänk på alla beaglar och andra djur som fortfarande sitter kvar i sina burar.)
Tema för dagen: Det som fanns på mitt blandband när familjen bilade ner till Italien sommaren 2000.
Jag var på mitt livs första och förhoppningsvis sista dubbeldejt. Jag och Lina med de två österrikiska killarna Peter och Andre (I know! Jag tänkte också bara på det här). Jag var 13 och hade väl ingen aning hur man var trevlig mot killar som pratade engelska och ville bjuda på alkohol. Det var en av de stelaste kvällarna i mitt liv, men något slags intryck måste vi ha gjort för någon stod i alla fall utanför vårt sovrum och viskropade resten av natten..
S Club 7 - Bring it all back (1999)
Även om den släpptes 1999 så är jag säker på att det var vår/sommar 2000 som den blev stor här uppe i norr.
Åh som jag älskade den här låten. Lina hatade den. I en bil kan det bara spelas ett kassettband åt taget. Härlig syskonkärlek i baksätet. Mmm..
Sisqo - Thong Song (2000)
Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Videon är rätt hemsk. Hela Sisqo's uppenbarelse är rätt hemsk.
Och ändå, så fort jag hör låten blir jag överlycklig!!! haha..
Ibland får man koppla bort intellektet och vara lycklig för att orka med resten av livet.
(Det tyckte däremot inte han som menade att jag var "farlig" när jag sa att jag kunde se den svenska filmen Så som i himmelen utan att fundera över det dolda religiösa budskap (?) som döljer sig i filmen.
Tja..isåfall är jag är en fruktansvärt farlig typ. Watch out!)
Minns någon låten? Minns ni isåfall även videon? Visst gick hon runt i en lägenhet där det skulle föreställa att det hade varit världens party kvällen före? Någon som känner igen det?
Lucy Street - Girl Next Door (2000)
Okej, den var inte så bra. Men den för ändå med sig en massa minnen! Plus att en av tjejerna i bandet hette Dahlman i efternamn. Vi var ju garanterat släkt trodde jag då. Ascoolt liksom.
Jennifer Brown - Tuesday afternoon (1998)
Fy fan vad denna var bra alltså! Eller ÄR bra. Åh vad jag minns att 12-åriga Sara satt och försökte tolka texten. Hade hennes vän blivit våldtagen liksom? Blev hon drogad? Struntade Brown i sin vän?
Är fortfarande inte riktigt säker på vad som hände där i låten, men det slutade på onsdagen i alla fall.
Och än idag drar jag mig för att gå ut på tisdagar. Mhm.
Det finns de som säger att Rihanna är den största just nu, men i mina ögon står Beyonce ohotad på första platsen.
Det skulle väl vara Lady Gaga som utmanar henne i så fall..
Här är hon på Billboad Awards 2011, så jäkla grym.
Britney Spears - Dont let me be the last to know (2000)
Oj oj oj. Här satt jag framför datorn i förrådet (yes det var innan datorn fick en given plats mitt i hemmet) och kärleksuckade. Minns även att jag spelade spel på Aftonbladets sajt funplanet.
Kanske en väldigt målande beskrivning av hur det var att vara mitt emellan barn och vuxenlivet.
Westlife - Fool again (1999)
Här var jag också kär. Fast i en annan. Snabba puckar ni vet.
Även om det är skönt att slippa den osäkerhet som ofta var närvarande under i alla fall mina yngre tonår, så saknar jag ändå det där förväntansfulla pirret som ingick i nervositeten. Tänk om man skulle möta drömkillen på väg till affären liksom? Bäst att alltid se så cool ut som möjligt när man gick hemifrån..
Brandy - Have you ever (1999)
Brandy alltså, vad gör hon nu?
Hennes andra stora hit "Almost doesnt count" spelades också flitigt där hemma. På CDspelare givetvis. Ännu fanns inget som hette youtube eller vuze. Men eventuellt fanns Napster och Kazaa med i utkanten av min värld..
Ville egentligen lägga upp hennes monster-duett-hit, men den ligger utanför 1999-2002 som jag sagt jag ska hålla mig inom. Men den är ju SÅ bra.
Nej, det menar jag förstås inte. Men för mig är det musik ifrån dessa år som lockar fram överlägset flest minnen. 1999 var jag 12 och 13 år, 2002 var jag 15 och 16 år.
Jag minns allt.
Alla mina olyckliga kärlekar som på något märkligt vis samtidigt var lyckliga,
den första hemmafesten (skulle man hänga i köket eller vardagsrummet? måste man verkligen dansa?),
min första konsert där kärleken till Håkan Hellström och the Ark var omedelbar,
hur vi drack flera liter 0,7 % cider i hopp om att något skulle ske,
när pyjamaspartyn inkluderade att ta sig ut genom det smala, smala fönstret för att utforska natten,
första fyllan som så här i efterhand gör att det är svårt att förstå varför jag har druckit igen,
kärleken till vännerna som var det absolut viktigaste som fanns,
alla tårar över vänner som visade sig vara motsatsen,
all den tid som spenderades med hemtelefonen i handen tills örat blev hett och rött och man hade struntat i att trycka R2 för många gånger. Men gärna R3.
hur det som stod i Frida och Veckorevyn var sanningen med stort S, och deras killtester var det viktigaste redskapet i att förstå om han egentligen var något att ha.
Men framförallt nervositeten över att detta var en tid då allting var nytt och skulle göras för första gången.
Efter denna intro presenterar jag nu Back to the millennium-månaden. Fram till julafton lägger jag upp minst en klassiker om dagen ifrån denna my golden era.
Det blir utan inbördes ordning, det hade varit alldeles för svårt att rangordna mina pärlor på det sättet.
Coolaste tjejen i stan liksom. Minns som jag ansträngde mig för att lära mig texten, men så här i efterhand inser jag att jag hade helt fel om flera ord..
Lilleman - Vart tog pappa vägen (2001)
Stackars kille så hånad han blev över hela landet.
Men vem lyssnade inte på låtarna liksom? Jag gjorde i alla fall.
Thomas Rusiak ft Teddybears Sthlm - Hiphopper (2001)
Ledig dag idag. Eller förlåt, "Dag till förfogande" som våra snälla lärare kallade det när de gav oss en tisdag utan skola. Gjorde en liten sådär lagom jättelycklig spellista på spotify för att fira den här soliga dagen. Den är kort, den är glättig och alldeles alldeles underbar (listan då alltså, inte dagen)
För er utan spotify,
1. Domino - Jessie J
2. Count your Blessing - Nas & Damian Marley
3. We found love - Rihanna
4. Ängeln i rummet - Laleh
5. Love on top - Beyonce
6. Queen of night - Whitney Houston (jag vet, den passar inte riktigt in men jag blir så jäkla glad av den. Checka in musikvideon, Whitney när hon var som bäst.)
(och ja, den fungerar verkligen, jag kom till och med iväg på träning!)
Känner mig lurad. Av vem vet jag inte. Kanske Henrik på Voxpop. Jag trodde att han skulle följa mig genom livet och berätta senaste musiknytt liksom.
He did not.
Vet inte hur många gånger jag lyssnat på DC's version av den här låten, sett videon med Beyonce & co. Och storgråtit.
Jag var fjorton när den kom ut, känslomässig bergochdalbane-period. Med andra ord var det helt okej att gråta till Destiny's Childs musikvideos.
Men nu när jag hört orginalversionen, så tycker jag ändå inte att den är bättre än DC-versionen. Visst är det oftast så, att den version man hör först är den man tycker bäst om. Eller? Någon som har ett annat exempel?
