Jag minns att jag blev lite förnärmad. Jag ville inte vara någon periodare. Jag ville ständigt vara hurtbullen som springer mil efter mil och svettas flera liter utan att stanna.
Nu är jag äldre och klokare. Nu vet jag att jag är periodare, när det gäller flera grejer faktiskt. Bloggen är en av de saker som ingår i listan. Men, jag har lärt mig att acceptera detta, så det får ni som har lust att läsa här också göra. Men jag ska trots detta göra mitt bästa för att inte överge bloggen helt under flera veckor.
Sen mitt förra lyckliga inlägg om att äntligen ha blivit publicerad i en tidning har praktiken hunnit avslutas sen flera veckor tillbaka. Förutom allt det där givna jätteroliga som att få intervjua spännande människor, lära mig en massa om ALLT and so on, så har jag en annan historia som slåss om första priset som roligast upplevelse under mina veckor på City.
En dag hängde jag med på en av polisens presskonferenser i Malmö. Anledningen till att de kallat till p-k var ett nytt mord samt häktning av en misstänkt i en annan mordutredning. I denna dämpade stämning om ihjälskjutna människor börjar en av polisernas mobiler att ringa högljutt. Vilken signal hade han då?
Yes you heard it, Axel F. Theme från Beverly Hills Cops, aka Snuten i Hollywood.
Kanske något för manuskrivarna till Johan Falck-filmerna?
