Praktik

Äntligen kom det något som kunde konkurrera ut julkorten som täckte kylskåpet. Mina egna fantastiska texter!

Inte illa pinkat för att vara resultatet av första praktikdagen, enligt mig själv.

Oh yes, ibland är det riktigt härligt att vara lite självkär. Jag har nu överlevt de två första dagarna utav min sex veckor långa praktik på tidningen City i Malmö. Och vad kan jag säga, so far so good? 

Två moments har än så länge stuckit ut lite extra under dessa två dagar av en miljon nya intryck. 

1. Att se sitt eget namn i tidningen. Jag vet, det är kanske inte stort för alla, men för mig som har drömt om detta sen jag som barn klistrade ihop egna tidningar på sovrumsgolvet så är detta ett ögonblick jag väntat på i nästan 20 år. Jag tänker inte låtsas som att det inte var något speciellt. Ett Hallelujah-moment var vad det var.

2. När jag står vid en reporters skrivbord för feedback på en text, och då hör det lågmälda ljudet av plast mot plast, som om man tappar en knapp ungefär. Tittar ner på marken och NÄMEN TITTA DÄR. Där ligger halva mitt vänstra behå-band på golvet.

De e najs. Behå'ar som klär av sig själva kan säkert vara praktiskt och häftigt i vissa situationer och kanske på andra jobb (jag kan komma på ett ställe i Malmö som tydligen ska öppna till helgen där detta nog kan rekommenderas) men inte första dagen på en nyhetsredaktion. So not appropriate.

Sara Dahlman. Thats my name. Och det som står inunder, thats my city-mail, så jag är redo för alla haters, troll, rasister och annat löst pack. Men gärna fanmejl också. <3

Natti!

Glee goes Whitney

I tv-serien Glee's Alla hjärtans dag-avsnitt som sändes den 14 februari, sjunger seriens antagligen bästa sångerska Amber Riley Whitney Houstons låt "I Will Always Love You".
Jaja, den var kanske Dolly Partons låt från början, men vem pratar någonsin om låten som "Dollys"?
Nä just det.

Det var i alla fall karaktären Meredith (Amber Riley) som äntligen fick mig att gråta över Whitneys tragiska bortgång. 
Jag skriver äntligen för det är så jag känner. Man behöver inte tycka att det är tråkigt att Whitney Houston har dött. Och även om man tycker att det är sorgligt så behöver man inte gråta. Men jag behöver, för jag är en cry baby, och jag tycker det mesta är sorgligt.

Nu är jag inget egentlig musik-kunnare, men om jag får tycka så tycker jag att i det här klippet sjunger Amber Riley emellanåt lika vackert och starkt som Whitney Houston gjorde.

Whitney

Det är märkligt att en enda människas död kan få en sådan stor spridning och påverka så många människor, när det dör betydligt mer oskyldiga människor varje minut i sjukdomar, olyckor och krig.
Jag säger inte att Whitney Houston förtjänade att dö, det gör knappast någon, men hon gjort val som lett till ett destruktivt liv. Och kanske var det detta som gjorde att hon dog inatt.

Efter den lilla parantesen så vill jag säga att ja, det ÄR sorgligt att Whitney Houston är död.

Mitt starkaste Whitney-minne kommer utan tvekan ifrån filmen Bodyguard med henne och Kevin Costner.

Vet inte hur många gånger jag har sett den filmen. Förälskat mig i Kevin Costner. Stört mig på den jobbiga managern som inte förstår att Frank (Costner) måste göra sitt jobb och skydda Rachel (W), och även förälskat mig i Rachel och önskat att jag var hon.

Slutscenen på flygplatsen, barndomsnostalgi och romantik som aldrig förr. När Bodyguard gick på teve så visste man att det var dags att bänka sig framför teven, alternativt samla ihop sig med mamma och syster och cykla över till moster och kusiner för att tillsammans sucka över Frank och Rachel. Var pappa och morbror befann sig dessa kvällar minns jag inte. De försvann i periferin.

Varning!

Nu börjar svenska filmen Gangster på tv11.
Har jag pratat om den förut? Tar inte risken att jag inte har varnat för denna film innan. Bättre med en gång för mycket än för lite.
Det är något av det sämsta svensk filmindustri har producerat.

Om jag tvingades att välja mellan att se alla filmer med Edvard Persson OCH alla Åsa Nisse-filmer eller se Gangster en gång till?




I choose Åsa-Nisse och Edvard. Anyday.

Like a prayer

Tittar på Madonnas uppträdande på Super Bowl i USA. Det räcker med första takterna till "Like a prayer" så ställer sig håren på armarna rakt upp.

Låten kommer i slutet av klippet, runt 10.00.

Musikvideon från 1988 slår dock allt. 

Låten är lätt med på min topp 10 över bästa låtar någonsin gjorda.