När den där kulan på ens roll-on har torkat igen, har man då inte varit ute på länge? Alternativt varit ute men inte luktat gott på länge?
För mig är det faktiskt alternativ 1 som gäller (lovar), har legat däckad i sängen/soffan sen förra tisdagen, men nu är det dags att ta sig till en föreläsning, kära filmvetare here I come!
Såg nyss att tv4's nya kanal tv11 ska sända säsong 4 av tv-serien Heroes.
Nu på fredag den 25/2 börjar de visa den sista säsongen, ett år efter att den gått i USA.
Jag och min gamla roomie Anna Hå som var stora Heroes-fans såg verkligen fram emot detta förra året, men blev faktiskt rätt besvikna. Det enda underhållningsvärde som fanns i säsong 4 var dessvärre att sitta och hitta så många brister och fel som möjligt, men det var en fin tradition det också! :)
Tacka vet jag the glory days, dvs säsong 1-3. Om ni inte känner the urge att se säsong 4, så skippa det och minns serien med glädje istället!
Tre av mina favvis-karaktärer: Cheerleader Claire...
127 Hours bygger på boken Between a Rock and a Hard Place,och är en sann historia om friluftsmänniskan Aron Ralston, spelad av James Franco, som är ensam ute i vildmarken på en dagsutflykt. Ralston faller ner i en bergsspricka och får en sten (size:stor) över sig som kilar fast hans högerarm mot stenväggen, i 127 timmar.
Det är på detta ytterst begränsade område som filmen utspelar sig. Min första tanke var booooring.
Men jag hade fel, gud så fel jag hade, och gud så glad jag är över att jag hade fel!
Danny Boyle (28 days later, The Beach, Slumdog Millionaire) undviker att göra en typisk ”hjälp jag sitter fast-film" med de schabloniga skräckinjagande rovdjuren och trånga bilderna. Här slipper publiken bli uttråkad genom fantasifulla klippningsmetoder och kreativt användande av olika kameratekniker och visuella effekter. Vi i publiken får ofta fly bort från klippan och in i Ralstons minnen och hallucinationer; ibland ömsinta, vackra scener, ibland humoristiska scener, ibland ångestfyllda stunder när verkligheten kommer över honom. Att James Franco lyckas gestalta hela känsloskalan på egen hand bidrar självklart också till att filmen känns grymt bra.
127 Hours känns absolut inte så lång som sin titel. Det är den visserligen inte heller, men ja, ni fattar nog vad jag menar..
Liten varning dock för er som tänker se den på bio, jag hade svårt att se en scen i slutet ens på en liten datorskärm, hur den ter sig på en stor bioduk och med ljud som inte går att stänga ute lika enkelt återstår att se..
Med de lätt oroväckande orden önskar er lycka till med biografbesöket och lycka till på söndag till både Danny Boyle (bästa film), James Franco(bästa huvudroll), och Dido(bästa låt)!
Genom att försöka förklara handlingen? Hemskt ledsen, men det kommer jag faktiskt inte göra. Och utav er som just nu blev besvikna gissar jag på att 99 % blev det för att ni vet att ni ju gick miste om det goda skratt som mina långa, invecklade, slå-knut-på-sig-själv-och-måla-in-sig-i-ett-hörn-meningar hade frambringat.
Inception har, kort och gott, en invecklad handling.
Okej nu blev jag lite sugen ändå, ska jag motsägesfullt nog ändå försöka mig på att säga nåt om den så blir det följande:
Doms högsta önskan är att återförenas med sina barn i USA, men är på flykt undan polisen av anledning som jag inte tänker avslöja. Han sysslar med något som kallas inception; han går in i människors undermedvetna när de sover och stjäler deras ideer. Filmens stora kupp är att de ska försöka att plantera en idé hos någon istället för att ta en idé.
Lyckas han med uppdraget = han kan återvända till sina barn.
Nu till lite omdöme om filmen. Its brilliant!
Storyn är invecklad, och emellanåt tänker jag ”nejnejnej, nu hängde jag inte alls med” men så går det en minut till och plötsligt är man tillbaka på banan igen.
Det är nog det mest imponerade med filmen för mig, att de har en så komplex historia att berätta, och gör det med en fin balansgång mellan ”ööh fattar noll” och ”allting är solklart”, vilket gör att man ofta känner sig übersmart där i biosalongen.
Di Caprio spelar som alltid bra, listan över biroller är även den imponerande, men än mer fascinerar karaktären Mal, spelad av skönheten själv Marion Cotillard.
Specialeffekterna är supersnygga och filmen känns otroligt väl genomtänkt och proffsigt gjord.
Förr var det Gevaliareklamen man följde, sen vara det Telia-pappan och hans barn, sen fick (och får) ICA-reklamen mycket uppmärksamhet.
Chips-fredagsmys-reklamen kom därefter och delade Sverige i två läger, de som glatt sjöng med och längtade efter chips i soffan, och de som hatade låten..men ändå längtade efter chips. Jag citerar en vän till mig
”jag vill typ kräkas när de två ungdomarna sjunger
'hoppas inte föräldrarna stör'!”.
Men nu är det utan tvekan mobilreklamerna som står ut från de övriga.
Tele2's får är briljant, och Tre som har börjat parodisera det stackars fåret och andra mobiloperatörer, är roligare än många av de s.k humorprogrammen som visas idag.
Eller, vad tycker ni?
Hittade inte Tre's nyaste reklam, lägger upp den så fort den finns på youtube, tills dess, håll till godo med den äldre versionen.
Lägger snart upp en ny Oscar's-film! Bara 5 dagar kvar nu!
Nu har jag sett 6 av de 10 Oscars-nominerade ”bästa film”-filmerna, och hur ska man egentligen bedöma?
Hur kan Toy Story någonsin stå sig mot Black Swan, i min värld
Jag ska göra mitt bästa på att vara öppen för alla olika genrer.
Black Swan
Till den här filmen krävs många superlativ.
Black Swan rör sig i balettvärlden, och behandlar stressen för en ung balettdansös, spelad av Natalie Portman, som får huvudrollen i uppsättningen av The Swanlake, men hon får för sig att klassens nya tjej, spelad av Mila Kunis, försöker ta hennes plats, och därifrån går det utför..
Darren Aronofsky som har regisserat Black Swan har gjort två filmer som ligger på min topp lista, Requiem for a Dream och The Fountain, och även om detta kanske gör mig partisk så vill jag ändå säga att han iscensätter storyn på ett fantastiskt sätt.
Filmen är fantastisk vacker, på ett mörkt, dystopiskt sätt. Dess mise-en-scen (dvs typ ”look”, som kläder, ljus, dekor etc) känns genomtänkt, och gömmer tusentals tolkningsbara element i färgval, speglarnas funktion m.m.
Filmen kretsar kring temat black swan vs white swan, det ljusa/mörka, goda/onda som finns överallt.
Black Swan balanserar mellan detta vackra graciösa, och det äckliga, groteska.
Ful är den aldrig, mer som sagt äcklig, obehaglig. Det är naglar som går sönder, hudbitar som rivs av och knäleder som vrids ur led.
För mig finns det ett tydligt tecken på att en film håller hög ”kvalité” eller vad vi ska kalla det; när den innehåller mycket sex utan att för den sakens skull kännas sexig.
Ur den aspekten glänser Black Swan. Hela filmen utstrålar sex, allt från små sexuella anspelningar till hardcore samlag – och allt är garanterat sockerfritt..
Filmen var grym helt enkelt! Rekommenderar den verkligen! Men kanske inte som middagsunderhållning.
Finns det egentligen en bättre tid att starta en filmblogg än i en tid som pre-oscars, tror inte det.
Kommer skriva om alla de 10 filmer som är nominerade i kategorin best motion picture, dvs bästa film, före Oscars galan går av stapeln 27 februari, dvs nästa söndag.
Dags att sätta igång med bloggandet! Välkomna mig själv in i det nya milleniumet liksom..
Som namnet antyder tänker jag skriva om kul kultur, framförallt film men kommer även blanda in lite böcker, musik etc om jag känner för det, och allt är garanterat pretto-fritt. Om jag gillar den nya Åsa Nisse-filmen tänker jag skriva det, och om jag tycker att Tarantino är meningslös informerar jag om det.
Men jag kommer aldrig skriva att jag gillar Justin Biebers ”Never say never” film, för den hoppas jag att jag aldrig kommer se. Ett litet självförnekande pretto finns det kanske i mig trots allt.. Hemska tanke!
Ni kommer aldrig behöva läsa om min hemliga pojkvän ”S”. Eftersom han heter Peter verkar det ju dumt att kalla honom ”S”..
Jag tänker inte heller lägga upp min vikt, skriva NAW! om saker jag själv gjort eller andra idiotiska bloggtrender. Dagens outfit är även en sak jag tänker bespara er.
Men en liten presentation av mig själv kan väl ändå kännas okej.
24-årig tjej som bor i Lund i vackra söder, har pluggat ”Praktisk film” i ett år på Malmö högskola, och läser nu Filmvetenskap i Lund.
Drömmer om en yrkesframtid inom mediabranschen, älskar berättande/kommunikation av alla dess slag, och hoppas att jag kommer jobba inom filmbranschen, som journalist, med PR, skönlitterärt skrivande etc.
Denna blogg är förhoppnings ett steg på vägen dit.
