127 HOURS

127 Hours bygger på boken Between a Rock and a Hard Place, och är en sann historia om friluftsmänniskan Aron Ralston, spelad av James Franco, som är ensam ute i vildmarken på en dagsutflykt. Ralston faller ner i en bergsspricka och får en sten (size:stor) över sig som kilar fast hans högerarm mot stenväggen, i 127 timmar.

Det är på detta ytterst begränsade område som filmen utspelar sig. Min första tanke var booooring.

 Men jag hade fel, gud så fel jag hade, och gud så glad jag är över att jag hade fel!

Danny Boyle (28 days later, The Beach, Slumdog Millionaire) undviker att göra en typisk ”hjälp jag sitter fast-film" med de schabloniga skräckinjagande rovdjuren och trånga bilderna. Här slipper publiken bli uttråkad genom fantasifulla klippningsmetoder och kreativt användande av olika kameratekniker och visuella effekter. Vi i publiken får ofta fly bort från klippan och in i Ralstons minnen och hallucinationer; ibland ömsinta, vackra scener, ibland humoristiska scener, ibland ångestfyllda stunder när verkligheten kommer över honom. Att James Franco lyckas gestalta hela känsloskalan på egen hand bidrar självklart också till att filmen känns grymt bra.

127 Hours känns absolut inte så lång som sin titel. Det är den visserligen inte heller, men ja, ni fattar nog vad jag menar..

Liten varning dock för er som tänker se den på bio, jag hade svårt att se en scen i slutet ens på en liten datorskärm, hur den ter sig på en stor bioduk och med ljud som inte går att stänga ute lika enkelt återstår att se.. 

Med de lätt oroväckande orden önskar er lycka till med biografbesöket och lycka till på söndag till både Danny Boyle (bästa film), James Franco(bästa huvudroll), och Dido(bästa låt)!