Idag skulle jag plugga stenhårt hela kvällen. Inget skulle störa mig, jag skulle vara SuperSara.
Och här sitter jag nu i soffan och råkar lyssnar på Ronny och Ragge- De e sommar, har en syster nere i butiken som köper ingredienser till kladdkakan vi ska baka efter att vi har ätit middag ihop, och tycker helt enkelt att livet känns lite för roligt för att skriva uppsats.
Johanne, min uppsats-partner, om du läser detta:
Förlåt. Jag har kommit rätt långt ändå, och fortsätter inatt.
Men jag menar, kom igen, lyssna på låten, den kan man inte skriva om Ringu till liksom.
Ett stycke svenskt kulturarv..kan man säga..om man vill..
Filmvetare; Häng mig inte för min fantastiska låtval nu...
Filmfestivalen i Cannes har ju pågått x antal dagar nu, från den 11/5 fram till idag, den 22/5.
Där var säkert galet mycket sex, drugs and rock n roll. Men det får ni läsa om på Expressen eller Aftonbladet.
(Förresten, har funderat länge på vad smeknamnet på Expressen är. Aftonbladets är väl Aftonhoran, eller? Någon som vet?)
Vad jag däremot kan skriva här är att vinnaren av årets guldpalm blev Terrence Malicks film The Tree of Life. Efter att ha sett trailern stämplar jag filmer som vacker, poetisk, tolkningsbar. Känns lite otippat att lägga till namnet Brad Pitt efter dessa tre ord. Sean Penn känns åtminstone lite mindre oväntat.
Tree of Life har premiär på SF 27/5, återkommer när jag sett den om jag vill uppdatera mina stämplar.. :)
Pris för bästa skådespelerska gick till Kirsten Dunst för hennes roll i von Triers Melancholia.
von Trier själv var portad ifrån festligheterna och tillsagd att hålla sig på minst 100 meters avstånd från prisutdelningen, men jag har en känsla av att stora folksamlingar ändå inte är hans grej så..
Melancholia ser jag verkligen fram emot att se, även den har premiär nästa fredag.
Kommersialismen mötte svårmodigheten på en vitt vin och sprite och ut kom Melancholia. Typ.
Bästa manliga skådespelare vann fransmannen Jean Dujardin. Han vinner även mitt eget lilla pris härligast namn att uttala.
Rollen han vann i Cannes för var i filmen The Artist.
Inte nog med att den är svart-vit och utspelar sig i Hollywood år 1927.
Det är även en stumfilm! Är detta kanske 2010-talets nya spektakelfilm?
Jag är öppen för förslag i sådant fall.
Tror jag utvecklat en allergi mot de där 3D-glasögon.
Jag tror att man själv kan bestämma vad man ska tycka om det mesta.
Kanske inte allt, men nästan.
Så idag bestämde jag mig för att tycka att det var the best thing ever att cykla hem från jobbet i ösregn. Jag cyklade lite extra lugnt i uppförsbackarna och susade sjukt snabbt i nerförsbackarna, givetvis i alla vattenpölar jag kunde hitta.
När någon bestämde sig för att skicka hagel i mina ögon hade jag stundvis lite svårt vid att hålla fast vid att jag ääälskade min blöta cykeltur, men det gick.
Passade på att utnyttja att det inte var så många andra ute på cykelvägarna genom att sjunga med högt till dessa två klassiker på repeat i min ipod.
Gorillaz- 19-2000 (Shoe shine)
Multicyde - Not For the Dough
Nu ska jag bestämma mig för att det jag vill göra efter 7 timmars svettigt jobb är att analysera och skriva uppsats om japansk skräckfilm. Det gäller att ha stor viljestyrka..
Happiness is a choice that requires effort at times.
Blev nyss - och är fortfarande -livrädd när den vanliga bilden på vår teve plötsligt ersattes med ett myrornas krig-flimmer. Jag svär att jag såg en svart hårtuss på väg ut!!
Nästa gång jag ska välja ett ämne att skriva uppsats om i skolan, påminn mig om att INTE välja skräckfilm.
Om denna dam skriver jag en uppsats just nu
Förra gången skrev jag om den här sötnosen..
Så nästa gång får det nog bli något sånt här.. för mina nervers skull..
och eftersom jag ska läsa Disneykursen på 7,5 HP i sommar är det ett mycket möjligt ämne, härligt!
Och nu kom bilden tillbaka. Kan ni gissa vilken film som har börjat under tiden som myrorna krigat? Jo, givetvis denna;
Det finns en risk och en chans att jag känner dig, eftersom jag faktiskt länkat hit från facebook.
Men det var liksom lite tråkigt att bara ha sin syster och sambo som läsekrets, plus det dussintalet andra som trillar in här om dagarna.
Jag vill bara göra klart en sak, jag är fullt medveten om att mitt liv inte är varken bättre eller sämre än andras, jag vet att vad jag väljer att ha på mig på en intervju kanske inte rör dig i ryggen, eller att du inte kan bryyy dig mindre om vad jag tycker om en film, eller hur jag och min katt ser ut när vi ligger i soffan.
Det har även min kära sambo gjort och han har redan kommit in.
I VÄRMLAND. Idag bor vi i Lund. Till hösten är det bara jag och katten som bor kvar.
Båååring.
Tillbaka till ämnet, det är i alla fall skönt att ha alla tester och arbetsprover och intervjuer överstökade, nu är det bara till att vänta. (Försöker skriva "bara att vänta" sådär coolt och "whatever" när jag egentligen river mitt hår av ångest i bästa matador-anda).
Ett starkt intervju-minne är från förra våren när jag var på intervju hos H&M.
Jag hade självklart spenderat många timmar framför spegeln för att hitta den där coola men avslappnade looken, vilket resulterade i kortkort rosa kjol, converse och jeanskjorta. Klädd på detta vis står jag och trycker vid entren till H&M-butiken. För det var faktiskt så det stod i mejlet man fått "Stanna vid entren så kommer vi ner och möter upp dig".
Plötsligt går solen i moln, bokstavligen talat.
En kvinna i 30-35 års åldern sveper förbi mig, i höga klackar, classy trenchcoat, vackert svartlockigt hår, kostymbyxor och en modern portfölj. Helt enkelt en modern businesswoman personifierad.
Plötsligt blev jag 10 år gammal i mina vita tygskor, och när hon lite lätt stormar fram till närmsta H&M-tjej och frågar efter var intervjuerna är blir jag typ 5 år gammal och vill stoppa tummen i munnen. Jag och min chockrosa bomullskjol står så fint med nallebjörnen i famnen precis vid ingången, lydigt och snällt. Djävulen i trenchcoat flyter världsvant uppför rulltrapporna i riktningen hon blivit visad.
Klockan blev både prick och ett par minuter över men ingen kom och hämtade mig. Hon Som Burit Prada fanns det inte ett spår av.
Men SÅ öppnades dörren plötsligt! En kvinna sträckte fram handen och jag hälsade och mumlade lite om att jag inte visste var jag skulle vänta någonstans.
"Jag förvarnar dig om att vi är två stycken här" säger kvinnan lite skämtsamt.
"Jag vet" pressar jag glatt fram "jag såg henne där nere nyss".
"Jahaa" svarar hon med en undrande blick "men hon har ju suttit här med mig i en halv timme nu".
Det var alltså inte gruppintervju, men det var däremot två kvinnor som INTERVJUADE, och det pågick flera intervjuer samtidigt, så Läderlappen befann sig uppenbarligen i ett annat rum.
Ojojojoj vilken lättnad. Sweet mother of jesus hade jag sagt om jag varit med i Top Model, men nu var jag inte det utan jag var i ett litet kontorsrum på H&M på storgatan. Så jag fick bara fram "Spännande!
Idag hade jag bestämt med en kompis att det var dagen T, det vill säger den stora Tränings-dagen.
Äntligen skulle sms i stil med "jag vill inte träna idag heller, jag är sämst" och "jag har nyss ätit choklad, jag är ännu sämre" försvinna för gott, vårt nya liv skulle börja, Beach 2011 och allt vad det heter... Det skulle försvinna med våra svettdroppar och kilon ikväll, mellan 20.15-21.10 (alternativt mellan 20.15- medvetslöshet)
Men vad gjorde jag igår efter detta stora beslut då? Jo, då igår traskade jag upp till SF och köpte glatt två biobiljetter till Pirates of the Caribbean 4 till ikväll, 20.30. Man minns vad man vill minnas helt enkelt? ;)
Till mitt försvar försökte jag mig på en liten joggingtur igår.. Kan C(h)i(p)ssi Wallin kan väl jag!
Jag är ytterst medveten om att jag är en mycket känslig person, en människa med så kallat svaga nerver, ömtålig, bräcklig, klent psyke. Eller vänta nu, säger man det sistnämnda om personer som är lite sådär..inte alla hårstrån i flätan?
Nejnej, någon sådan rufsig person är jag icke, men jag har helt enkelt mycket lätt till tårarna.
Jag verkar ha en hel vattentank där bakom irisen som när som helst är kan brista ut i enorma översvämningar.
Detta är ingen överdrift. Tvärtom så tror jag oftast inte att jag är riktigt så blödig som jag (uppenbarligen) egentligen är.
T.ex när jag igår kväll satt i soffan och multitaskade mellan teve-zappande, bloggläsande, och litelite pluggande, slängde ur mig till min kille "den sista scenen i 'Schindlers list' är jättefin, kolla på den". Då hade jag ingen större sorg i mig.
Men efter cirka 30 sekunder (återigen, ingen överdrift) hade den första tåren rullat ut från ögat och jag kände hur underläppen började darra. Efter det fanns det ingen återvändo. Dammen i mig brast och ut strömmade hela vattenfallet. Min kropp skakade och jag fick lättare andningsproblem, samt märkliga blickar från min partner.
Jahapp. Så kan det gå, av endast ett kort youtube-klipp,
Men till mitt försvar handlar klippet om något som jag tycker att lite fler i vår värld borde gråta över.
När jag kommer på för mycket att blogga om så löser jag det på väldigt enkelt sätt.
Jag skriver ingenting alls.
Och då kommer jag på ännu fler saker jag vill ta upp, men dessa kan jag ju inte skriva om, för jag måste först skriva om det som jag först tänkte att jag skulle skriva om. Hänger ni med?
Nej, inte jag heller.
Intressant det här med hur hjärnan fungerar. Kanske borde strunta i journalist-drömmen och satsa på psykolog?
Fast då hade det nog aldrig blivit något bloggande utan bara låååååångaaaaa sena nätter med självanalyser.
Usch då.
Lite härlig Oslo-konst. Nere vid Akers Elva utanför Blå hänger den här sötnosen
Mysig..
Jag ska alldeles strax ta tag i den långa kön av bloggrubriker som ligger och väntar i utkast-korgen..
Förlåt Friends, men titeln Seriernas serie måste jag nog ge Twin Peaks faktiskt. Hur kunde jag glömma denna underbara serie!
Såg den första gången för bara ett par månader sen, men blev heeelt tagen av David Lynch's märkliga värld som han har skapat i den lilla nordamerikanska orten Twin Peaks.
I någon annans händer hade detta säkert kunnat bli antingen ett Arkiv X eller ett Tre kronor. I Lynch's händer har det istället blivit ett mästerverk, en perfekt blandning mellan övernaturliga skeende och det triviala småstadslivets bekymmer.
Tipset är dock att när ni sett klart sista avsnittet och får abstinens, gå inte och se prolog-filmen, Fire walk with me. Den mytiska värld som serien har byggt upp krossas, och till på köpet så har de BYTT UT Donna! Vad tänkte dom där? Donna är en av de största rollerna, kanske den allra största tillsammans med Agent Cooper. Usch nej. Fy dom.
RIKTIGA DONNA <3
fejk-donna. Buu.
Agent Cooper, Mr Perfect Man. <3
Ja, jag inser att mina små "3"hjärtan ser jäkligt B ut. Men dom får vara där ändå.
Igår var jag och min syster hos våra föräldrar för att en gång för alla tömma deras hem på alla våra prylar.
Bakgrundshistorian är följande: När jag var 19 flyttade jag hemifrån för första gången, lite sådär impulsivt drog jag till Stockholm för att bo hos en bekants storebror. Det varade i ett par månader sen var jag klar med Stockholm, för den gången i alla fall.
Sen har jag spenderat ett par månader på Cypern, bott i lite olika konstellationer i Lund, och lite mer än ett år i Oslo. För ett år sen flyttade jag ihop med min pojkvän i Lund i vad som känns som mitt första riktiga egna hem.
Det intressanta med detta är att jag alltså bott i hyfsat många lägenheter, men jag har aldrig egentligen flyttat ut ur det lilla radhuset i Löddeköpinge.
Men nu var det tydligen dags att klippa de sista banden, eftersom detta smset kom ifrån min pappa.
"Ser fram emot damernas snara tillfälle att hämta kvarlämnade utensilier-grunkor-mojänger och allehända pryttlar.
Eder Fader"
Mellan raderna i smset läster jag det gamla hotet från barndomen "annars tar vi fram sopsäcken.." (angående dålig rums-städning), så igår var vi alltså ute för att rädda våra saker.
Bland alla gamla dagböcker, mjukisdjur och träslöjds-alster hittade jag ett häfte med intervjuer som vi gjorde med varandra i klassen under den första veckan på gymnasiet. Om ni inte ser riktigt på bilden här under så avslutas intervjun med mig med följande mening:
Hur som helst så tror jag att vi får se mer av Sara i framtiden, kanske som en berömd journalist, vem vet?
Så lämpligt att jag hittade detta nu..nu när det kanske finns någon ifrån Skurup som kollar på min blogg.. oj oj så lämpligt ja. Mhm. Bra.
Tack och hej!
PS. Jag har numera stenkoll på att det är Saade som ska sjunga för Sverige i Eurovision imorgon.
Yes, i lördags tog jag ett stort och viktigt steg för att närma mig min journalist-dröm.
Tiden mellan 9.00-13.30 spenderade jag på Skurups folkhögskola utanför Malmö, med att försöka övertyga folket där att det är just jag som ska väljas in till hösten. Och eftersom jag även glatt gav ut min bloggadress (samtidigt som jag svettades ymnigt på insidan) så finns det en chans/risk att just du som läser detta är anställd eller elev på Skurups folkis. Isåfall;
Hej Hej! Hoppas det står i intervjuanteckningarna att jag sa att jag fortfarande övar mig på det här med att blogga, att jag inte tycker att min blogg är fulländad och att jag förstår att man inte kan använda det här språket i en seriös morgontidning.
Okej, då har vi det avklarat.
Tänkte summera lördagen i lite olika kategorier.
Dagens:
* Väderlek:
Svettig, men jag lyckades behålla min nyköpta puderrosa kavaj på under hela dagen, hoppas detta noterades och uppskattades.
* Mest värda:
att jag visste vilken roman som fick Augustpriset, nämligen Spill. En damroman.
* Mest ovärda:
Att jag nöjd och belåten skrev Anna Bergendahl som vinnare av årets melodifestival. Att året är 2011 hade jag förträngt..
* Svåraste:
Referatskrivningen. Note to self, måste lära mig stenografera!
* Mest intressanta
den lätt berusade äldre mannen på Skurups tågstation som trots allt lyckades få en 15-årig tjej att föra ett 5 minuter långt samtal med honom.
* Tråkigaste
Att man inte fick ta med sig sitt kladdpapper ut ur salen efter den kreativa uppgiften, med motiveringen att "då kan du ju berätta för andra vad uppgiften är".
Well..eftersom uppgiften var "skriv en text där orden 'lyft på häcken och höj blicken' är med" så kan jag nog berätta det vidare om jag skulle vilja det även utan mitt kladdpapper.
Men varför skulle jag göra det? Vi är väl konkurrenter om platserna, jag är inte där för att underlätta för andra direkt. Hade jag mot förmodan velat fuska för någon annan så hade jag nog hellre sagt några av frågorna ifrån nutidsorienteringstestet..
Jag var ju nöjd med den texten jag skrivit och ville gärna komma ihåg den. Men nej.
* Insikt
Att jag verkligen vill gå i Skurup till hösten. Verkligen verkligen verkligen vill. Jag vill bli journalist!!
Glädje? Ett plötsligt sug efter blod? Upphetsning? Eller håller ni på och svimma?
Kanske.
Men jag tror att många kände irritation, kanske fnyste lite högt för er själva och scrollade vidare så fort som möjligt.
Själv måste jag erkänna att jag känner lite såhär:
Om inte James Franco redan fått spela Dean tror jag att Pattinson hade varit en het kandidat.
Men det var just Pattinson och hans utseende som det här inlägget inte skulle handla om. Namnet Rob "Edward" Pattinson har blivit synonymt med dålig film, löständer och tonåringars hysteriska fan-kärlek. Detta har fått en stor del av världen att vilja visa att de tar aktivt avstånd ifrån den här typen av film-kultur. Sådana som vill framstå som högkulturella, intelligenta, Kafka-läsande individer som aaaaldrig skulle se en Twilight-film, och skulle de tvingas till det skulle de himla med ögonen varje gång Pattinson dök upp på skärmen.
Det är okej att inte gilla Twilight filmerna, det är okej att tycka att de är cheesy. Men det är inte okej att beskylla en skådespelare för hur filmen blev, eller för upphetsningen som han orsakar världen över.
Nu när jag förhoppningsvis mjukat upp er lite angående skådisen Robert Pattinson vill jag här introducera er för Robert Pattinson - musikern!
tadaaa
Jag är helt tagen av hans röst, hans sätt att göra rösten till en del av musiken, verkligen utnyttja sin sång som ett instrument.
Han är givetvis inte den enda i världen som gör detta, men jag har i alla fall ingen annan på min ipod som låter likadant. För mig är detta som en kille som verkligen känner musiken i sig, som gör musik som berör, i alla fall i mitt hjärta.
Nu ska jag vara tyst och låta Pattinson övertyga er vidare om att där är mer than meets the eye.
(Men varning för bildspel gjorda av hardcore twilight fans!)
okej jag erkänner, jag är en av de som är småförälskade..
Ikväll kan man se Chick Flick'en He's just not that into you aka Dumpa Honom på teve. Dvs om man bor i den södra delen av Sverige som tidigare tillhörde Danmark, för det är på en av deras kanaler den visas, danska TV2.
Jag har bara sett filmen en gång och det var ett tag sen, men jag har för mig att jag tyckte att den var väldigt underhållande och rätt bra för att vara i sin genre.
Chick flicks är kanske inte de som brukar bli folks absoluta favoritfilmer eller som vinner tunga film-priser. Men de kan absolut fylla en av filmens viktigaste funktioner; att underhålla.
He's just not that into you driver på sätt och vis med just chick-flicks filmer, eftersom denna explicit handlar om tjejer och deras ibland galna jakt efter kärleken. Men den handlar även om den manliga sidan av det, och att alla kvinnor inte lever för att hitta den stora (heterosexuella) kärleken.
Men visst, någon djupare analys står filmen nog inte pall för.
Här driver tre av filmens manliga skådisar själva med C-F-genren..
Men det är inte alltid man känner för någon djuping så här på söndagskvällen, och själv tänker jag se åtminstone första scenen i filmen, som är den här: http://www.youtube.com/watch?v=ajQeSp2hGTI
(för er som inte pallar trycka på länken så är det en liten flicka som berättar att en pojke puttat henne och sagt att hon "smells like dogpoo", hennes mamma berättar att han gör så för att han är kär i henne.
Hur tragiskt det än är så är det nämligen just sånt där som jag och en massa andra tjejer har fått höra sen vi var små. Inte konstigt att vi jagar sk "bad boys" och kan framstå som lite tokiga när vi inte förstår att "jag är inte intresserad" faktiskt betyder "jag är inte intresserad", och inte "jag vill gifta mig med dig men vågar inte uttrycka mina känslor och är elak mot dig bara för att jag egentligen vill skaffa en massa bebisar".
Jag har till och med en sann historia kring ämnet:
True story, berättelse ur verkliga livet
När jag gick i andra klass på lågstadiet hade vi en lärarkandidat som vi alla tyckte väldigt bra om, och när hon slutade uppmuntrade hon oss att skriva brev till henne om vad som hände i klassen.Veckan efter började en kille knuffas och retas med mig, drog mig i håret och kastade småsten och lite så där. Jag vet att jag skrev om detta till henne, och fick till svar att jag inte skulle oroa mig
"Martin är säkert kär i dig, så brukar killar göra när dom är kära".
Inte konstigt att jag aldrig har haft ett förhållande före 22 års ålder!!
Ni som fortfarande är singlar (och kanske t.o.m. dras med besöksförbud eller dylikt): fixa hem filmen, nu.
Den kan fungera som ett väckelsemöte.
/ Sara. Traumatiserad i 16 år men numera upplyst och botad
Här kommer då bubblarna till min tio-i-topp lista, utan inbördes ordning..
* Edward Scissorhands
* Willy Wonka and the chocolate factory (den från 1971)
* Lord of the rings-trilogin
* Twelve Monkeys
* Fight Club
* Fucking Åmål
* Den enfaldige mördaren
* Titanic
* E.T
* Empire of the Sun
* A.I
* Breakfast at Tiffanys
* Phantom of the Opera
* 7even
* Superbad
* Fame
* Inception
* The Diving Bell and the butterfly (Originaltitel: Le scaphandre et le papillon)
Sistnämnda filmen är en helt underbart vacker film. Poetisk och vacker och känslofylld. Och dessutom baserad på en biografi, skriven av en man som var förlamad i hela kroppen förutom ena ögat. Han skrev alltså hela boken genom att blinka med sitt friska öga, när hans sjuksköterska läste upp rätt bokstav, och så skrev hon ner den, för att sen börja om igen a,b,c,d,e,f,g..tills han blinkade nästa gång. Se den! Det är fantastisk inspiration och underbar njutning av ett underskönt foto.
Här är min 10-i-topp över bästa filmer någonsin!
Att skriva en lista på mina 20 favvisfilmer kändes rätt okej. Att pressa ner dom till 15 gick någorlunda bra efter lite svettningar. Att sen ta bort ytterligare ett par stycker för att komma ner till 13 var ångestframkallande, och att få ner de sen till 12 var vidrigt.
Sedan nådde jag en s.k. platå, hur fan skulle jag gå vidare? Jag vet inte hur jag gjorde, men plötsligt var jag nere på 10. Då (DÅ!!!) upptäcker jag att jag tappade bort en i allt kladdande på pappret, en film som absolut måste vara med. Jaha..11 igen alltså..
Så, nu har jag beskrivit mitt pedagogiska arbete här lite grann. Ta gärna efter och lär.
Här har ni i alla fall de 10 bästa filmerna enligt mig! (Tror jag i alla fall, kommer lägga upp mina bubblare sen också)
Jag har försökt att tänka med hjärtat så mycket som möjligt, tagit de filmer som jag vill se om och om och om igen, och inte de som jag "vet" är bra, men kanske ändå inte vill se sådär 10 gånger i sträck. T.ex. Fight Club som fanns med på topp 20, den är absolut grym! Men jag känner inte för att se den varje kväll liksom..If you know what I mean?
Okej, nu har jag skrikit här att Nu kommer min lista! tre gånger utan att ge er den. Men okej, NU kommer den äntligen!
1. Requiem for a dream (2000) Darren Aronofsky
2. Big Fish (2003) Tim Burton
3. Romeo + Juliet (1996) Baz Luhrmann
4. Elsker dig for evigt (2002) Susanne Bier
5. Lilja 4-ever (2002) Lukas Moodysson
6. Carlito's Way (1993) Brian De Palma
7. Moulin Rouge (2001) Baz Luhrmann
8. Memento (2000) Christopher Nolan
9. Schindler's List (1993) Steven Spielberg
10. Sweeney Todd (2007) Tim Burton
Har jag helt rätt eller är jag bara ute o cyklar i rondellen? Kommentera gärna, jag vill få tips på fler grymma filmer!
..men finns det något som är så tacksamt att driva med som religion? Nej.
Finns det en anledning till detta? Ja
Utan att vara så särskilt insatt i någon religion, så tänker jag ändå uttala mig om det, och säga att jag anser att alla de stora världsreligionerna är till stor del idioti.
Det är någon som suttit för tusentals år sen, och hittat på lite livsregler som passade för dom just då. Och hur skulle man få folk att följa dessa regler, jo genom att hota med att det fanns en gud som kunde straffa de som inte trodde/följde lagen. Den tidens mediastrateger helt enkelt. Smarta män (kan ha varit tjejer också men på den tiden verkar det mer troligt att det var några tjocka gubbar som fick bestämma) som visste hur man utnyttjade folk helt enkelt.
Tyvärr så är de som än idag lever efter dessa uråldriga regler ett bevis på att människan inte kommit så långt i sin utveckling som vi ofta vill tro.
Ibland kan man ju tycka att det verkar rätt skönt att vara troende, eftersom man då kan förklara många av livets mysterier och tragedier med att "det var guds önskan". Men helt ärligt, finns det något mer irriterande än alla dessa, ofta amerikanska, män och kvinnor som i härliga program som Top Model eller dylikt oavbrutet tackar gud, alternativt skyller på honom. Om de får stanna en vecka till i programmet så är det tack vare gud, och om de åker ut så är det för att gud ville det.
Jahaaa..är det så det fungerar. Dumma dumma mig, här har jag hela tiden trott att man belönas när man jobbar hårt och är duktig på något, och att man åker ut om man inte tillhör de allra bästa. Men nejnej, självklart är det så att allt det där bara är meningslöst och det är istället guuuud som styr. Jupp jupp.
Hur som helst. Nog av mitt religions-förakt (med det menar jag inte att jag föraktar alla religiösa, jag tror bara inte att de tänker till alltid..).
Jag ville mest dela med mig av den här roliga insändaren, vet inte vilken tidning den publicerats i eller när, men rolig är den i alla fall! Plus att det är lite härligt att det går att driva starkt även med "vår" religion kristendomen. Alla religioner är crazy om det tolkas av människor som är crazy. Islam, hinduism, kristendom, i fel händer kan de alla bli livsfarliga..
Det går inte att lägga upp bilden av okänd anledning, här har ni en länk till en annan blogg som lagt upp den istället! klicka här, det är lätt värt det! :)
Hej!
Sommaren verkar ha dragit sig tillbaka. Den var nog bara på valborgs och påskbesök här i Lund. Precis som alla andra. Typiskt..
Usch, jag inleder alldeles för ofta mina inlägg med en jäkla väderleksrapport! Om det är så ni har hamnat här, via en googlesökning på väder, så ber jag om ursäkt och hänvisar till Smhi.se, Yr.no, eller dmi.dk.
Om vi likt danskarna någonsin skulle få för oss att införa test för invandrare, så har jag exempel på en av de absolut tyngsta frågorna i testet. "Vilket är det populäraste samtalsämnet vid en busshållsplats?"
Jag hade ju, uppenbarligen, satt den frågan direkt!
Ok till något som handlar om det som jag ju faktiskt sagt att min blogg ska handla om, kultur och däromkring. Ni har säkert redan hört det eftersom det blev känt för ett par månader sen, men det finns alltid någon som hade fel på sin uppkoppling den dagen och inte fick det med sig. Vid nästa års Guldbagge-gala kommer det finnas 7 nya priskategorier, med fokus på de som jobbar i filmens kulisser. Vilka dessa 7 kategorier blir är inte exakt klart, men musik, mask, scenografi och kostym sägs vara aktuella. Exakt hur kategorierna kommer att se ut blir känt i maj. Spännande, och inte en dag för tidigt, däremot en massa dagar för sent... Jobbet bakom kameran är minst lika viktigt som det framför, även om det är skådisarna vi alltid får se. Finns det någon "vanligt" filmintresserad som ens kan nämna en svensk manusförfattare, eller en amerikansk för den delen? Nej, inte så många, och då är det ändå manusförfattaren som är själva ryggraden för filmen, utan ett manus har man absolut ingenting!
Nej, dags att avsluta inlägget i amerikansk nyhetsanda - dvs med söta djur! Och vilket djur är bättre än mitt eget? nej just det. Här har ni honom, Musse!!!
Kvällen igår avslutades i äkta söndags-anda, med ytterligare en film :)
Det blev Mikael Håfströms Hollywood-produktion The Rite. Anthony Hopkins är det stora dragplåstret i den här filmen, som handlar om exorcism. Jag gillar verkligen den genren, övernaturliga light-skräckisar. Jag vill inte bli skrämd och äcklad av blodiga zombies, men gärna lite smånervös.. :)
Tyvärr blev jag inte det av The Rite. Den var helt enkelt tråkig..och lite förutsägbar. Jag satt och funderade igår på vad det är som gör att den inte är bra, för tanken är ju god. Men tyvärr så är det inte alltid tanken som räknas! Scenerna är uuuuutdraaaagnaaaa. Jag snabbspolade i de långa dialogerna i slutet. Jag hade redan fattat vart det skulle leda, det är så tråkigt när filmskapare har alltför låga tankar om publikens förmåga att lägga ihopa 1 och 1..
Jag önskar så gärna för Herr Håfström att det ska gå bra för honom borta i Amerikatt, som någon slags nationell stolthets-grej, men han måste nog step it up snart så de inte drar in hans greencard. Kom igen Micke, du gjorde det med Ondskan, du kan göra det igen! :)
Var det fler än jag som ser på Humorgalan på tv4 och regerade över det märkliga öppningsnumret. Linda Lampenius och två (antagligen kända) musiker till upprepade samma melodi, medans tre opera-kvinnor sitter ner i batikmönstrade klänningar och sjunger tacktacktacktacktacktacktack...
Sen kommer det in ett gäng kvinnor och dansar någon slags rysk-inspirerad dans med sexiga inslag, i outfits som skulle gjort en mode-bloggande kosack riktigt stolt.
Nej. Skumt är vad det var.
Idag blev jag hembjuden till att dageneftervalborg-slappa och se på film hos en kompis. Sällskapet var trevligt, men herregud vad filmen var dålig. the Roommate var titeln, skulle vilja sätta den i genren sexig thriller. Det var en total ripoff på Single White Female från 92. Fast så himla mycket sämre. Fullt med smådetaljer som var totalt irriterande orealistiska. Typ "Assnygg huvudrolls-tjej blir packad på fest, väcks klockan tre eftermiddagen efter av sin lika supersnygga roommate (yes, the Roommate med stort R), skyndar iväg till bokhandeln och dyker upp där i en sjukt avancerad inbakad-fläta-frisyr". So not happening i det verkliga bakislivet. Jag har inte ens tvättat håret idag, jag vet vad jag pratar om. Vissa karaktärer klarade av hur mycket våld som helst, någon dog av ett 2 cm djupt knivhugg i ryggen. Utan att skrika eller göra motstånd. Dog på en sekund. Se den helt enkelt inte, någonsin. Tvivlar du på mitt råd så se trailern nedan.
Fy fan vad Veronica Maggios nya platta är grym!
Texterna är fyndiga, vackra, känslosamma och fyllda med dolda ordvitsar, ackompanjerade av musik med en känsla av soul, stillsamt piano-plonkande, lena melodier blandat med vårigt upptempo-beat.
Mina favoriter är Vi kommer alltid ha Paris och Snälla bli min. Den sistnämnda bär tydliga spår av hennes uppbrott från kärleken Oskar Linnros, och jag har fallit pladask för den och spelar den på repeat här hemma, tillräckligt ofta för att få konstiga blickar från min sambo. Låten är nämligen ett erkännande av otrohet....konstpaus..och här har ni den! :)
