Tuttchock!

Det här ligger på tidningen Chic's hemsida Chic.se

"vilken tuttchock tycker du var värst?"

Well..Ingen.

 Varför inte "vilken tycker du var snyggast?"

Om man nu måste utse en vinnare och förlorare i tävlingen Bästa Bröst, varför då vända det till något negativt? Med den här formuleringen blir alla tre förlorare.

Trodde att de flesta var överens om att unga tjejer ska stöttas i att trivas med sina naturliga kroppar och inte pressas till skönhetsoperationer eller galna dieter. Men nej, Chic håller uppenbarligen inte med om detta. 

Rebecca Simonsson har lagt upp en grym replik på sin blogg 

"Men en sak ska ni veta. Och det är att just nu, så älskar jag verkligen mina bröst. I FREAKIN LOVE THEM. Och det har jag gjort i många år. Hade jag velat fixa dem, hade jag gjort det direkt. Om jag har ett linne som plattar till mina bröst, så är det jag som har tagit på mig det - och jag som gillar det. Om Isabella vill ha en urringad klänning utan att använda sig av flera lager bröst-tejp - så är jag faktiskt ganska säker på att det är hon själv som valt att ha det så."

Hon har fått ett gäng kommentarer på detta inlägg där de allra allra flesta hejar på och stöttar henne.

Mindre tur har Isabella aka Blondinbella. Hon har inte ens skrivit något inlägg om saken utan la bara upp en bild på sig själv ifrån gårdagens Guldbaggegala.

Den bilden har i skrivande stund 171 kommentarer, där väldigt många är brutalt elaka, många med motiveringen "man får väl ta lite konstruktiv kritik". Sen när det blev konstruktivt att anonymt kritisera någons naturliga bröst.

Vad ska denna 21-årig tjej göra med denna mycket användbara feedback? Jag kommer bara på två saker.

1. Skyl dina naturliga bröst.

2. Operera dina bröst.

Signaturen "Olle" skriver:

"Taxöron.

Kikade på de andra klänningarna på bilderna och ingen annan såg så vulgär och malplacerad ut."

Efter att Olle, som tur är, blir ifrågasatt svarar han 

"Den som går på Guldbaggegalan och ställer upp inför fotograferna på röda mattan måste för tusan räkna med att bli recenserad. I synnerhet den som klär sig provocerande och ber om uppmärksamhet! Om det sen finns supportrar som inte kan med att kritiken svider så har det egentligen inte med saken att göra. Rättvis kritik kan aldrig vara fel även om sanningen gör ont."

Olle, det är meningslösa mobbare som du som gör ont.

Marilyn-Music!

Yippee-ki-yay, M-F!

Soundtracket till My week with Marilyn finns nu att tillgå på Spotify, klicka bara på länken här nedan, alternativt sök på titeln så kommer det upp. Länk --> Marilyn

"Colins heartbreak", "Colin and Marilyn", Marilyns theme" och "Remembering Marilyn". Fantastiskt.

Ni vet hur man kan bli lite förälskad i filmer, oftast är det väl i känslan som filmen har gett en. Sådär så att man går och tänker på scenerna i filmen, på musiken, på skeendet på vita duken. Sådär så att man minns filmen som lite, lite bättre än vad den kanske egentligen var, så att man bygger upp förväntingarna inför andra visningen i huvudet.
Eller så var filmen kanske så fantastiskt välgjord, att den inte gick att ta in riktigt i en trång salong med popcornsgrävande grannar, utan var tvungen att bearbetas lite på avstånd innan den satte sig ordentligt.

Så är My week with Marilyn lite för mig. Den är inte den fullkomliga swept-away-kärleken. Men den får mig i alla fall att ställa mig på tårna och vänta på att bli kysst.

(Vill du veta vad jag mer tyckte om filmen, kolla ett par inlägg ner)

Oscars!

Nu är nomineringarna inför Oscarsgalan äntligen ute!

På den här länken hittar ni hela listan.

Några av de största, roligaste och viktigaste priserna är givetvis bästa manliga skådespelare, bästa kvinnliga skådespelerska och bästa film. Här är de nominerade till dessa priser.

Måste säga att jag personligen gärna hade sett Drive, Another Earth och Sucker Punch finnas med någonstans i kategorihavet. Suckerpunch hade jag inte väntat mig, och Another Earth anses säkert vara alltför mycket av en independent-rulle. 

Men Drive då? Drive, filmen som hyllas av både kultursnobben och testosteronsnubben?

Jag hade så himla gärna velat vara med under de där nomineringsmötena för att förstå hur de väljer. Undrar om det är hätska diskussioner och nära till slagsmål hela tiden..Hoppas.

Fast. Vad är väl en Oscarsjurys dag jämfört med min morgondag, då jag först ska besöka nordens enda "sexhotell" Venusgården och sedan få besök av ingen mindre än Lars Vilks. 

Wouldn't trade it for the world. (Eller jo okej om jag fått en oscars-statyett så..)

Rundis

Dagens journalistord: Rundis.

En rundis är en nyhet som känns lite rund, alltså motsatsen till kantig och vass.
Det kan vara om vädret i en positiv mening, som glada barn i den första snön. Eller historier om djur, helst söta djur. Inte grisar och kor och de andra som "vi" äter.

En rundis är alltså en nyhet som kan lämna läsaren/tittaren/lyssnaren på ett bra humör, trots alla de hemskheter som presenterats dessförinnan.

Jag har ett bra exempel efter mitt besök på Malmö stadsbibliotek.

Först: Hårda böcker, om rasism, politik och sverigedemokrater.

"Saker jag inte förstår - och personer jag inte gillar" av Lena Sundström

"Här är allt så perfekt" av Niklas Orrenius

"Jag är inte rabiat, jag äter pizza" av Niklas Orrenius

Sen: Böcker om katter, dvs rundisar.

Get it?

My week with Marilyn

Igår blev det härlig söndagsbio, med My week with Marilyn.

Den fiktiva biografin Blonde, som är en tegelsten till bok skriven av Joyce Carol Oates, har legat i min bokhylla sen den 24/12 2010. Jag har aldrig varit så sugen på att plocka upp den som nu när jag har sett My week with Marilyn.

Men det är inte boken Blonde som filmen är baserad på, utan på filmskaparen Colin Clarks självbiografi om sin romans med Mrs Monroe ( ja hon var gift vid den tiden), "The Prince, the Showgirl, and Me".

Jag har hört kritiska röster mot filmen om att det är ännu en historia som berättas ur ett manlig perspektiv. Det låter ju onekligen väldigt uttjatat och tröttsamt, och därför hade jag inte så höga förväntningarna utan förberedde mig på att få se en lättsam och sexig Marilyn Monroe porträtteras av Michelle Williams.

Jag hade fel, och jag är väldigt glad över att jag hade fel.

Michelle Williams förtjänar verkligen de priser och nomineringar hon får för sin Marilyn, eller ska vi kanske säga sin Norma Jeane. Att spela någon som hela tiden spelar någon annan kan inte vara enkelt, men hon gör det fantastiskt bra.
För det är kvinnan bakom sexsymbolen Marilyn som denna filmen handlar om. Hennes osäkerhet, hennes olycka, hennes medvetenhet om skillnaden på Norma Jeane och Marilyn, och om hur människorna runt omkring henne känner till allt detta men fortsätter pumpa henne full med piller för att "kunna hantera henne".

Fotot är varken särskilt ovanligt eller nyskapande, men bilderna är väldiga vackra, både i fråga om ljus, färger och komposition.

Musiken är lagd med perfekt precision, som Nat King Coles låt Autumn Leaves. Jag låter en fransk bloggare beskriva det bättre:

"My favorite moment in the film - and if only for that one I would see it again- is when she is in the car with Colin returning from this afternoon escapade, this interlude, she leans her face against the window and as we hear the melancholic song by Nat king Cole ‘Autumn Leaves’, we can feel her heavy heart. Pure Art."
Jag känner detsamma. 

Det är hjärtskärande och sorgset, utan att slå över till melodramatiskt eller för slibbigt för min smak.

Paret som satt bakom mig i den lilla salongen håller dock inte med om detta, kan jag berätta eftersom de pratade högt genom hela filmen.

Det var längesen en film gav mig så mycket känslor med så små redskap. Där är ingen som dör, inga dramatiska jakter, inga överdrivna känslostormar. Där är bara Marilyn, och Colin Clark. Och i den här filmen så räcker det väl.

Colin Clark spelas för övrigt av Eddie Redmayne, en man som jag skrev om för ett par månader sen i det här inlägget. 

Så okej, helt opartisk är jag nog inte i min recension...

Kul tjaj!

Jenna Marbles är en kul tjej.

Jag vet inte mycket om henne, mer än att hon är just kul. Se hennes tutorial på hur du går från ful till snygg, och klicka sen vidare till alla hennes andra videor, några jag sett och skrattat åt är "How to avoid talking to people you dont want to talk to" "what girls do on the internet" och "how to get ready for a date"

Women in tights

Batman är i stan även idag, strålkastarparet som jag la upp en bild på igår står troget kvar och lyser upp regnet.
 (brygga)
En annan som varit ute i Lund i riktiga seriehjälte-trikåer är Jag! Släpade mig upp till ett svettigt pass på Gerdahallen. Där var jag, där var Elin, där var ca 10 000 till..

Januari måste vara en hånandets månad på gym över hela landet. När de där nyårslöftena ska infrias och personalen ser otränade soffpotatisar träna ihjäl sig i ett par veckors tid, för att sen slippra bort. Fy fan vad de måste skratta rått i personalrummet då.

Jag hoppas att jag inte är en av de där slippriga geleklumparna som kommer att sakta glida bort med den större massan i mitten av februari.

Jag har mjölksyra och illamående när jag cyklar till tåget om morgnarna.
That cant be good.

Batman is in town

Utanför skatteskrapan här i Lund står de här två lysande sakerna.

För er som inte vet hur det ser ut runtomkring i området kan jag berätta att denna kväll är det kall asfalt, höghus, ett Hemköp och en parkering. 

Absolut inget party. 

Absolut inget coolt galleri som invigs eller trendig undergroundklubb som ska öppna. 

Där finns ingen blinkande skylt och ingen röd matta. Bara de här två.

Och jag blir så fantastiskt sugen på att gå ner och klistra på ett papper med den här siluetten på..

Golden Globe

Golden Globe gick av stapeln igår. Prisutdelningen på filmgalan, där juryn består av Hollywood Foreign Press Association, brukar ge en fingervisning åt hur det kommer att gå på Oscarsgalan nästa månad.

I kategorin drama gick bästa film till the Descendants, bästa manliga huvudroll till  George Clooney i the Descendants, bästa kvinnliga huvudroll till Meryl Streep för the Iron Lady.
I komedi/musikal-kategorin fick The Artist bästa film, Jean Dujardin vann för bästa manliga huvudroll för The Artist och Michelle Williams bästa kvinnliga för My week with Marilyn. Trodde inte att den var varken en komedi eller musikal..menmen.

Har inte hunnit se någon av ovanstående filmer, men känner spontant att jag inte kommer tycka att the Descendants förtjänade sina priser. Av trailern att döma är det en helt vanlig dramakomedi.
Jag som går i första ledet i kriget mot "den fiiina kulturen" borde kanske bli glad över att en film som säkert kan uppskattas av "den stora massan" vinner finfina priser. Och det gör jag på ett sätt också, men det får inte bli på bekostnad av annat, som att man prisar en film fylld med klyschor och slätstrukenhet.

Nej usch. Jag har ju inte ens sett den stackars filmen. Den är kanske wunderbar. Se trailern och tyck själva!

Galans alla vinnare hittar ni här.

...

Mammor och minimodeller

Kvällens tv-tips!


Klockan 21 börjar den svenska dokumentärserien Mammor & minimodeller på tv3. Tycker verkligen att ämnet med med barnmodeller är fantastiskt fascinerande, och skrämmande..


Så här skriver tv.nu om första avsnittet: 


Svensk realityserie från 2012. Säsong 1. Avsnitt 1. Mammorna och döttrarna anländer till modellskolan. De vet inte vad de kan förvänta sig, men de hittar snabbt sina roller. Vissa av mammorna tycker det är viktigt att pusha sina döttrar, medan andra tycker att döttrarna ska få sätta sina gränser helt själva och bara vara med så länge de tycker det är kul. Flickorna blir överlyckliga när de får sina trendiga skolkläder, medan reaktionerna är olika när de ställs framför en kamera.


HÄR kan ni se trailern.

Plötsligt händer det!!

Modeblogg..

..ska detta inte bli. Men mode, kläder och utseendet är också sätt att uttrycka sig och därmed konst.

Och sådant som representerar konst-igheter (moahaha) hittar man gott om på Elle-galans röda matta.

Här har ni ett axplock av vad de pysslar med däruppe i Stockholm.

Den rejäla plattådojjan gör comeback efter 10 år i kylan!

För er som inte bor i söder och därmed inte springer in i Jason Timbuktu här och där så är här en liten hint om att han är rätt kort.

Adam Tensta återuppväckte med denna outfit min kärlek till David Tainton i Vinterviken

Rebecca Simonsson, Sveriges Lady Gaga

Alltså vilken pose! Jag har stirrat in i detta ansikte länge, och undrar vad hon tänker på när hon anlägger denna lätt äcklade/jagärsåjävlasvår-min. Vad tror ni?

Ska man på Elle-galan tänker man antagligen genom sitt klädval ganska så noga. 

Åh, vad jag hade velat befinna mig i denna mans huvud när han la fram sin klädesmix på sängen.

Härligt!

En okändis som täcker hela sig och en Bard. Ett politiskt spel, en blyg dejt eller faktiskt en hårt troende muslim som följer dumma dumma religiösa regler. Det finns ingen gud som vill att folk ska tvingas att täcka sig. Rättelse, det finns ingen gud alls.

Sveriges svar på Queen B och Jay-Z.

Hoppas det inte är äkta päls

Hoppas det inte är äkta päls

Hoppas det inte är äkta päls..

Apoliva!

1. Kaaaallt.

2. Smaaaaal. Checka in nyckelbenen och därunder.

Men i det stora hela blir jag faktiskt lite glad när jag klickar igenom alla 116 bilder från röda mattan. Faktumet att denna matta rymmer män, kvinnor, unga, gamla (med naturliga ålderstecken), smala, tjocka och allt däremellan, känns som en mycket välkommen skillnad ifrån the red carpets Over there. 

Så. Nu var modebloggandet slut. Det blev mer en samhällskildringskommentaranalys. Tack för mig.

Plummer vann!

Ja, Plummer fick faktiskt priset för bästa manliga biroll för filmen Beginners på galan igår.
Bästa kvinnliga biroll fick Octavia Spencer för sin roll i the Help (svenska titel Niceville)

Priserna för bästa film och bästa regi fick The Artist, manliga huvudroll fick Clooney (the Descendants) och kvinnliga huvudroll fick Viola Davis (the Help).
Bridesmaids fick bästa komedi och Drive fick bästa action.

Bästa musik gick till the Artist, och bästa foto fick Tree of Life och War Horse dela på.

Nu har jag visserligen inte sett the Artist, men får jag bestämma så vill jag att Drive ska vinna bästa musik i åtminstone en av kommande prisutdelningar. Eller Sucker Punch, en film som jag inte hittar på någon nomineringslista. Den är säkert varken tillräckligt fin eller ful för att platsa i finrummen, men när jag ser Spielbergs trailer till War Horse ser jag inte heller något nyskapande eller speciellt, och inte heller i trailern till the Descendants som är nominerad i alla möjliga kategorier i alla möjliga tävlingar.

2012, året då jag röstas in i Academy Awards- juryn, yes?

Speedwalking

Fick nyligen höra på afterschoolen att en av klassens bilpooler kommit fram till att jag alltid går längst fram i ledet av folk som går från tåget till skolan.

- Ja, antingen är du först, eller så har du inte varit med på tåget.
- Jaha, så ni har haft en omröstning om detta?
- Nejnej, det krävdes ingen omröstning, alla var överens!


Jaha.. What can I say, these boots are made for walking..FAST.

Plummer för nybörjare

Plummer i Sound of Music

Om några timmar rullas en filmröd matta ut i Amerikatt, den första av många kommande.
Ikväll är det nämligen Critics' Choice Awards, som inleder filmgalornas intensiva tid. En period som kommer avslutas söndagen den 26 februari med den legendariska Oscarsgalan.

Några av filmerna som återkommer på flera nomineringslistor och i många kategorier är The Artists, the Descendants, Drive, Midnatt i Paris, Hugo Cabret, Niceville, Moneyball, My week with Marilyn och Bridesmaids.

En annan film som står med är Beginners, där Sound of Music-skådisen Christopher Plummers biroll har gett honom en nominering.

Men när jag småmumlandes går genom listorna, och halvhögt läser "Christopher Plummer for Beginners" skenar min hjärna iväg och jag ser framför mig en hel drös icke musikalfrälsta nissar som spänns fast i stolar à la A Clockwork Orange, och tvingas bevittna Plummers legendariska mimande skönsång* som straff/introduktion.

Någon som fattar min koppling eller borde jag gå och lägga mig innan jag hinner tänka en tanke till?

+

Plummer i The girl with the dragon tattoo

+

    *Låten Edelweiss hävdas det dock att han sjöng alldeles själv. 

=

Plummer for Beginners

Public Enemies

Om lite mindre än två timmar börjar filmen Public enemies på tv8. Filmen som kom 2009 är baserad på John Dillinger, en av alla gangsters som härjade i 30-talets Amerika. Johnny Depp gör Dillinger till krimromantikens hjälte, och vackra vackra Marion Cotillard gestaltar den starka förälsken, medan Christian Bale blir "den onde polisen" som vill göra slut på Dillinger.

Precis som i många andra filmer hejar man på och sympatiserar med den som mördar, rånar och i allmänhet beter sig som ett svin. Märkligt, men det fungerar varje gång. Nästan i alla fall. 

När jag såg den första gången hade jag väldigt höga förväntningar, delvis på grund av skådespelarna, delvis på grund av regissören Michael Mann (Den siste Mohikanen, Ali, Collateral), och mycket på grund av att trailern var så jäkla snygg och allt som handlar om början av 1900-talet oftast fascinera. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken, handlingen och filmens dramaturgi var inte riktigt så bra som jag önskat.

Men, en film är så mycket mer än bara handling (som alltså absolut inte är dålig i Public enemies, bara mindre bra). Public enemies imponerar mycket med allt det vi ser, 30-tals modet, inredningen, pistolerna.
Jag har för mig Mann även ville att fotot och ljudet skulle ha en gammal 30-tals känsla. Ljudet låter till exempel ofta lite burkigt.

Hade jag inte nyligen blivit en tant som lägger sig kl 21.15 (men somnar runt midnatt ändå) så hade jag garanterat stannat uppe och sett den.
Du får göra det istället, thank you.

Julstress

Det finns så många som klagar på att det är så stressigt dagarna före jul. De gnäller över att folk bara hetsar runt i mörkret, och tviiingar sig att genomlida julklappsköp och att det är så himla hemskt att ge bort plastiga onödiga grejer, och att avsluta julen med att ha gått upp flera kilo för att man har ätit för mycket mat.

Vet ni vad, ni som känner igen er i detta? Ni är så jäkla vuxna och tråkiga. Ni ser bara det negativa och har själva valt att se på det här med att ge bort saker som något hemskt istället för något roligt, ni väljer själva att köpa något tråkigt materialistiskt, och ni äter faktiskt själva precis så mycket som ni vill..

Jag älskar julen.

Det som stressar mig mest är hur bråttom många verkar ha med att packa undan minsta lilla spår efter det varma skenet ifrån jul-ljusen och de söta tomtarna.

Jag kanske packar ner mina tomtar om ett tag, men så länge det ska bli mörkt redan på eftermiddagen tänker jag ha ett mysigt hem med ljusstakar.

Länge leve julen!!