Den fiktiva biografin Blonde, som är en tegelsten till bok skriven av Joyce Carol Oates, har legat i min bokhylla sen den 24/12 2010. Jag har aldrig varit så sugen på att plocka upp den som nu när jag har sett My week with Marilyn.
Men det är inte boken Blonde som filmen är baserad på, utan på filmskaparen Colin Clarks självbiografi om sin romans med Mrs Monroe ( ja hon var gift vid den tiden), "The Prince, the Showgirl, and Me".
Jag har hört kritiska röster mot filmen om att det är ännu en historia som berättas ur ett manlig perspektiv. Det låter ju onekligen väldigt uttjatat och tröttsamt, och därför hade jag inte så höga förväntningarna utan förberedde mig på att få se en lättsam och sexig Marilyn Monroe porträtteras av Michelle Williams.
Jag hade fel, och jag är väldigt glad över att jag hade fel.
Michelle Williams förtjänar verkligen de priser och nomineringar hon får för sin Marilyn, eller ska vi kanske säga sin Norma Jeane. Att spela någon som hela tiden spelar någon annan kan inte vara enkelt, men hon gör det fantastiskt bra.
För det är kvinnan bakom sexsymbolen Marilyn som denna filmen handlar om. Hennes osäkerhet, hennes olycka, hennes medvetenhet om skillnaden på Norma Jeane och Marilyn, och om hur människorna runt omkring henne känner till allt detta men fortsätter pumpa henne full med piller för att "kunna hantera henne".
Fotot är varken särskilt ovanligt eller nyskapande, men bilderna är väldiga vackra, både i fråga om ljus, färger och komposition.
Musiken är lagd med perfekt precision, som Nat King Coles låt Autumn Leaves. Jag låter en fransk bloggare beskriva det bättre:
"My favorite moment in the film - and if only for that one I would see it again- is when she is in the car with Colin returning from this afternoon escapade, this interlude, she leans her face against the window and as we hear the melancholic song by Nat king Cole ‘Autumn Leaves’, we can feel her heavy heart. Pure Art."
Jag känner detsamma.
Det är hjärtskärande och sorgset, utan att slå över till melodramatiskt eller för slibbigt för min smak.
Paret som satt bakom mig i den lilla salongen håller dock inte med om detta, kan jag berätta eftersom de pratade högt genom hela filmen.
Det var längesen en film gav mig så mycket känslor med så små redskap. Där är ingen som dör, inga dramatiska jakter, inga överdrivna känslostormar. Där är bara Marilyn, och Colin Clark. Och i den här filmen så räcker det väl.
Colin Clark spelas för övrigt av Eddie Redmayne, en man som jag skrev om för ett par månader sen i det här inlägget.
Så okej, helt opartisk är jag nog inte i min recension...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar