Praktik

Äntligen kom det något som kunde konkurrera ut julkorten som täckte kylskåpet. Mina egna fantastiska texter!

Inte illa pinkat för att vara resultatet av första praktikdagen, enligt mig själv.

Oh yes, ibland är det riktigt härligt att vara lite självkär. Jag har nu överlevt de två första dagarna utav min sex veckor långa praktik på tidningen City i Malmö. Och vad kan jag säga, so far so good? 

Två moments har än så länge stuckit ut lite extra under dessa två dagar av en miljon nya intryck. 

1. Att se sitt eget namn i tidningen. Jag vet, det är kanske inte stort för alla, men för mig som har drömt om detta sen jag som barn klistrade ihop egna tidningar på sovrumsgolvet så är detta ett ögonblick jag väntat på i nästan 20 år. Jag tänker inte låtsas som att det inte var något speciellt. Ett Hallelujah-moment var vad det var.

2. När jag står vid en reporters skrivbord för feedback på en text, och då hör det lågmälda ljudet av plast mot plast, som om man tappar en knapp ungefär. Tittar ner på marken och NÄMEN TITTA DÄR. Där ligger halva mitt vänstra behå-band på golvet.

De e najs. Behå'ar som klär av sig själva kan säkert vara praktiskt och häftigt i vissa situationer och kanske på andra jobb (jag kan komma på ett ställe i Malmö som tydligen ska öppna till helgen där detta nog kan rekommenderas) men inte första dagen på en nyhetsredaktion. So not appropriate.

Sara Dahlman. Thats my name. Och det som står inunder, thats my city-mail, så jag är redo för alla haters, troll, rasister och annat löst pack. Men gärna fanmejl också. <3

Natti!

Glee goes Whitney

I tv-serien Glee's Alla hjärtans dag-avsnitt som sändes den 14 februari, sjunger seriens antagligen bästa sångerska Amber Riley Whitney Houstons låt "I Will Always Love You".
Jaja, den var kanske Dolly Partons låt från början, men vem pratar någonsin om låten som "Dollys"?
Nä just det.

Det var i alla fall karaktären Meredith (Amber Riley) som äntligen fick mig att gråta över Whitneys tragiska bortgång. 
Jag skriver äntligen för det är så jag känner. Man behöver inte tycka att det är tråkigt att Whitney Houston har dött. Och även om man tycker att det är sorgligt så behöver man inte gråta. Men jag behöver, för jag är en cry baby, och jag tycker det mesta är sorgligt.

Nu är jag inget egentlig musik-kunnare, men om jag får tycka så tycker jag att i det här klippet sjunger Amber Riley emellanåt lika vackert och starkt som Whitney Houston gjorde.

Whitney

Det är märkligt att en enda människas död kan få en sådan stor spridning och påverka så många människor, när det dör betydligt mer oskyldiga människor varje minut i sjukdomar, olyckor och krig.
Jag säger inte att Whitney Houston förtjänade att dö, det gör knappast någon, men hon gjort val som lett till ett destruktivt liv. Och kanske var det detta som gjorde att hon dog inatt.

Efter den lilla parantesen så vill jag säga att ja, det ÄR sorgligt att Whitney Houston är död.

Mitt starkaste Whitney-minne kommer utan tvekan ifrån filmen Bodyguard med henne och Kevin Costner.

Vet inte hur många gånger jag har sett den filmen. Förälskat mig i Kevin Costner. Stört mig på den jobbiga managern som inte förstår att Frank (Costner) måste göra sitt jobb och skydda Rachel (W), och även förälskat mig i Rachel och önskat att jag var hon.

Slutscenen på flygplatsen, barndomsnostalgi och romantik som aldrig förr. När Bodyguard gick på teve så visste man att det var dags att bänka sig framför teven, alternativt samla ihop sig med mamma och syster och cykla över till moster och kusiner för att tillsammans sucka över Frank och Rachel. Var pappa och morbror befann sig dessa kvällar minns jag inte. De försvann i periferin.

Varning!

Nu börjar svenska filmen Gangster på tv11.
Har jag pratat om den förut? Tar inte risken att jag inte har varnat för denna film innan. Bättre med en gång för mycket än för lite.
Det är något av det sämsta svensk filmindustri har producerat.

Om jag tvingades att välja mellan att se alla filmer med Edvard Persson OCH alla Åsa Nisse-filmer eller se Gangster en gång till?




I choose Åsa-Nisse och Edvard. Anyday.

Like a prayer

Tittar på Madonnas uppträdande på Super Bowl i USA. Det räcker med första takterna till "Like a prayer" så ställer sig håren på armarna rakt upp.

Låten kommer i slutet av klippet, runt 10.00.

Musikvideon från 1988 slår dock allt. 

Låten är lätt med på min topp 10 över bästa låtar någonsin gjorda.

Tuttchock!

Det här ligger på tidningen Chic's hemsida Chic.se

"vilken tuttchock tycker du var värst?"

Well..Ingen.

 Varför inte "vilken tycker du var snyggast?"

Om man nu måste utse en vinnare och förlorare i tävlingen Bästa Bröst, varför då vända det till något negativt? Med den här formuleringen blir alla tre förlorare.

Trodde att de flesta var överens om att unga tjejer ska stöttas i att trivas med sina naturliga kroppar och inte pressas till skönhetsoperationer eller galna dieter. Men nej, Chic håller uppenbarligen inte med om detta. 

Rebecca Simonsson har lagt upp en grym replik på sin blogg 

"Men en sak ska ni veta. Och det är att just nu, så älskar jag verkligen mina bröst. I FREAKIN LOVE THEM. Och det har jag gjort i många år. Hade jag velat fixa dem, hade jag gjort det direkt. Om jag har ett linne som plattar till mina bröst, så är det jag som har tagit på mig det - och jag som gillar det. Om Isabella vill ha en urringad klänning utan att använda sig av flera lager bröst-tejp - så är jag faktiskt ganska säker på att det är hon själv som valt att ha det så."

Hon har fått ett gäng kommentarer på detta inlägg där de allra allra flesta hejar på och stöttar henne.

Mindre tur har Isabella aka Blondinbella. Hon har inte ens skrivit något inlägg om saken utan la bara upp en bild på sig själv ifrån gårdagens Guldbaggegala.

Den bilden har i skrivande stund 171 kommentarer, där väldigt många är brutalt elaka, många med motiveringen "man får väl ta lite konstruktiv kritik". Sen när det blev konstruktivt att anonymt kritisera någons naturliga bröst.

Vad ska denna 21-årig tjej göra med denna mycket användbara feedback? Jag kommer bara på två saker.

1. Skyl dina naturliga bröst.

2. Operera dina bröst.

Signaturen "Olle" skriver:

"Taxöron.

Kikade på de andra klänningarna på bilderna och ingen annan såg så vulgär och malplacerad ut."

Efter att Olle, som tur är, blir ifrågasatt svarar han 

"Den som går på Guldbaggegalan och ställer upp inför fotograferna på röda mattan måste för tusan räkna med att bli recenserad. I synnerhet den som klär sig provocerande och ber om uppmärksamhet! Om det sen finns supportrar som inte kan med att kritiken svider så har det egentligen inte med saken att göra. Rättvis kritik kan aldrig vara fel även om sanningen gör ont."

Olle, det är meningslösa mobbare som du som gör ont.

Marilyn-Music!

Yippee-ki-yay, M-F!

Soundtracket till My week with Marilyn finns nu att tillgå på Spotify, klicka bara på länken här nedan, alternativt sök på titeln så kommer det upp. Länk --> Marilyn

"Colins heartbreak", "Colin and Marilyn", Marilyns theme" och "Remembering Marilyn". Fantastiskt.

Ni vet hur man kan bli lite förälskad i filmer, oftast är det väl i känslan som filmen har gett en. Sådär så att man går och tänker på scenerna i filmen, på musiken, på skeendet på vita duken. Sådär så att man minns filmen som lite, lite bättre än vad den kanske egentligen var, så att man bygger upp förväntingarna inför andra visningen i huvudet.
Eller så var filmen kanske så fantastiskt välgjord, att den inte gick att ta in riktigt i en trång salong med popcornsgrävande grannar, utan var tvungen att bearbetas lite på avstånd innan den satte sig ordentligt.

Så är My week with Marilyn lite för mig. Den är inte den fullkomliga swept-away-kärleken. Men den får mig i alla fall att ställa mig på tårna och vänta på att bli kysst.

(Vill du veta vad jag mer tyckte om filmen, kolla ett par inlägg ner)

Oscars!

Nu är nomineringarna inför Oscarsgalan äntligen ute!

På den här länken hittar ni hela listan.

Några av de största, roligaste och viktigaste priserna är givetvis bästa manliga skådespelare, bästa kvinnliga skådespelerska och bästa film. Här är de nominerade till dessa priser.

Måste säga att jag personligen gärna hade sett Drive, Another Earth och Sucker Punch finnas med någonstans i kategorihavet. Suckerpunch hade jag inte väntat mig, och Another Earth anses säkert vara alltför mycket av en independent-rulle. 

Men Drive då? Drive, filmen som hyllas av både kultursnobben och testosteronsnubben?

Jag hade så himla gärna velat vara med under de där nomineringsmötena för att förstå hur de väljer. Undrar om det är hätska diskussioner och nära till slagsmål hela tiden..Hoppas.

Fast. Vad är väl en Oscarsjurys dag jämfört med min morgondag, då jag först ska besöka nordens enda "sexhotell" Venusgården och sedan få besök av ingen mindre än Lars Vilks. 

Wouldn't trade it for the world. (Eller jo okej om jag fått en oscars-statyett så..)

Rundis

Dagens journalistord: Rundis.

En rundis är en nyhet som känns lite rund, alltså motsatsen till kantig och vass.
Det kan vara om vädret i en positiv mening, som glada barn i den första snön. Eller historier om djur, helst söta djur. Inte grisar och kor och de andra som "vi" äter.

En rundis är alltså en nyhet som kan lämna läsaren/tittaren/lyssnaren på ett bra humör, trots alla de hemskheter som presenterats dessförinnan.

Jag har ett bra exempel efter mitt besök på Malmö stadsbibliotek.

Först: Hårda böcker, om rasism, politik och sverigedemokrater.

"Saker jag inte förstår - och personer jag inte gillar" av Lena Sundström

"Här är allt så perfekt" av Niklas Orrenius

"Jag är inte rabiat, jag äter pizza" av Niklas Orrenius

Sen: Böcker om katter, dvs rundisar.

Get it?

My week with Marilyn

Igår blev det härlig söndagsbio, med My week with Marilyn.

Den fiktiva biografin Blonde, som är en tegelsten till bok skriven av Joyce Carol Oates, har legat i min bokhylla sen den 24/12 2010. Jag har aldrig varit så sugen på att plocka upp den som nu när jag har sett My week with Marilyn.

Men det är inte boken Blonde som filmen är baserad på, utan på filmskaparen Colin Clarks självbiografi om sin romans med Mrs Monroe ( ja hon var gift vid den tiden), "The Prince, the Showgirl, and Me".

Jag har hört kritiska röster mot filmen om att det är ännu en historia som berättas ur ett manlig perspektiv. Det låter ju onekligen väldigt uttjatat och tröttsamt, och därför hade jag inte så höga förväntningarna utan förberedde mig på att få se en lättsam och sexig Marilyn Monroe porträtteras av Michelle Williams.

Jag hade fel, och jag är väldigt glad över att jag hade fel.

Michelle Williams förtjänar verkligen de priser och nomineringar hon får för sin Marilyn, eller ska vi kanske säga sin Norma Jeane. Att spela någon som hela tiden spelar någon annan kan inte vara enkelt, men hon gör det fantastiskt bra.
För det är kvinnan bakom sexsymbolen Marilyn som denna filmen handlar om. Hennes osäkerhet, hennes olycka, hennes medvetenhet om skillnaden på Norma Jeane och Marilyn, och om hur människorna runt omkring henne känner till allt detta men fortsätter pumpa henne full med piller för att "kunna hantera henne".

Fotot är varken särskilt ovanligt eller nyskapande, men bilderna är väldiga vackra, både i fråga om ljus, färger och komposition.

Musiken är lagd med perfekt precision, som Nat King Coles låt Autumn Leaves. Jag låter en fransk bloggare beskriva det bättre:

"My favorite moment in the film - and if only for that one I would see it again- is when she is in the car with Colin returning from this afternoon escapade, this interlude, she leans her face against the window and as we hear the melancholic song by Nat king Cole ‘Autumn Leaves’, we can feel her heavy heart. Pure Art."
Jag känner detsamma. 

Det är hjärtskärande och sorgset, utan att slå över till melodramatiskt eller för slibbigt för min smak.

Paret som satt bakom mig i den lilla salongen håller dock inte med om detta, kan jag berätta eftersom de pratade högt genom hela filmen.

Det var längesen en film gav mig så mycket känslor med så små redskap. Där är ingen som dör, inga dramatiska jakter, inga överdrivna känslostormar. Där är bara Marilyn, och Colin Clark. Och i den här filmen så räcker det väl.

Colin Clark spelas för övrigt av Eddie Redmayne, en man som jag skrev om för ett par månader sen i det här inlägget. 

Så okej, helt opartisk är jag nog inte i min recension...

Kul tjaj!

Jenna Marbles är en kul tjej.

Jag vet inte mycket om henne, mer än att hon är just kul. Se hennes tutorial på hur du går från ful till snygg, och klicka sen vidare till alla hennes andra videor, några jag sett och skrattat åt är "How to avoid talking to people you dont want to talk to" "what girls do on the internet" och "how to get ready for a date"