Firar en fredagskväll i ensamhet med potatissallad i plastspann och funlight saft - den utan socker.
Så skönt att kunna unna sig något lyxigt då och då.
Jag tänkte att eftersom jag nyss erkänt min hemliga förälskelse i Emmerich-filmer, så kan jag lika bra komma ut med att jag älskar sån där billig, geggig potatissallad som man köper för 20 kronor på Ica. Sån potatissallad som man helst ska avvisa med orden "usch det är så hiiiimla äckligt, vi gör egen istället med kokt nypotatis, lök och senapsvinegrette."
Well. Not me.
I morgon är det testdag på Skurups Folkhögskola för de sökande till journalistlinjen som börjar till hösten, och i år får jag sitta på "rätt" sida om intervjubordet. Ska bli fantastiskt spännande! Pressa de små stackarna..fast inte för mycket. Jag tänkte köra good cop - bad cop med min intervjukollega, han får vara den onda.
Rätt kul att läsa om mina tankar för ett år sedan. Då var jag inte lika tuff..
Inlägg från 9 maj 2011.
fredag 4 maj 2012
Battleship
Peter ringde in till en radiokanal för några veckor sen, deltog i en frågesportstävling och vann två biljetter till filmen Battleship. Nu när jag har ursäktat mig med varför jag faktiskt har sett denna rulle så ska jag fortsätta med en liten recension.
Kortfattat: Den är inte bra, men det finns sämre.
Filmen handlar om the navys i USA, som ska ha en enorm militärövning tillsammans med Japan utanför Hawaii om jag minns rätt. Men plötsligt dyker en enorm, transformersliknande alien-maskin ner i havet framför dem. Sen brakar explosionerna lös.
En del liknande katastrof/action-filmer kan jag absolut se ett underhållningsvärde i (en av mina guilty pleasure-regissörer är ju ffs Roland Emmerich!) men Battleship lyckas inte med det som dessa filmer måste göra för att man efteråt ska säga "okej den var rätt dålig, men jag skrattade ändå flera gånger" eller "jag var nervös för hur det skulle gå" eller "den var trots allt bombastiskt och storslagen."
Battleship är inget utav detta. Man bryr sig inte om karaktärerna, enda gången jag log var när machoattityden blev så mycket att det inte gick att göra något annat än att skratta och skämmas, och i mina ögon var effekterna inget särskilt, även om de säkert är väldigt välgjorda och påkostade.
Två svaga plus får den trots allt. Det ena för att det var rätt grym musik, om än kombinationen av musik och "nu jävlar tar vi aliensjävlarna, kom igen USA!!!!!" ofta blev alldeles för mycket.
Det andra för att de två tjejer som är med fick vara coola som killarna. Vad jag minns var där inget ältande om att Rihanna var "rätt duktig för att vara tjej". Nä, hon fick skjuta, sparka, blöda, svettas och vara grym, punkt. Den andra stora tjej-rollen fick vara den som körde bilen som delvis räddade jorden. Hon behövde inte skutta undan för en macho-man, utan sa "jag är grym på att köra bil" och sen gasade hon loss.
Men det kommer ni aldrig att få se. För ni ska aldrig se den. Lova?
Bjuder dock på en trailer, den kan jag tillåta.
Imorgon blir det Avengers!
Kortfattat: Den är inte bra, men det finns sämre.
Filmen handlar om the navys i USA, som ska ha en enorm militärövning tillsammans med Japan utanför Hawaii om jag minns rätt. Men plötsligt dyker en enorm, transformersliknande alien-maskin ner i havet framför dem. Sen brakar explosionerna lös.
En del liknande katastrof/action-filmer kan jag absolut se ett underhållningsvärde i (en av mina guilty pleasure-regissörer är ju ffs Roland Emmerich!) men Battleship lyckas inte med det som dessa filmer måste göra för att man efteråt ska säga "okej den var rätt dålig, men jag skrattade ändå flera gånger" eller "jag var nervös för hur det skulle gå" eller "den var trots allt bombastiskt och storslagen."
Battleship är inget utav detta. Man bryr sig inte om karaktärerna, enda gången jag log var när machoattityden blev så mycket att det inte gick att göra något annat än att skratta och skämmas, och i mina ögon var effekterna inget särskilt, även om de säkert är väldigt välgjorda och påkostade.
Två svaga plus får den trots allt. Det ena för att det var rätt grym musik, om än kombinationen av musik och "nu jävlar tar vi aliensjävlarna, kom igen USA!!!!!" ofta blev alldeles för mycket.
Det andra för att de två tjejer som är med fick vara coola som killarna. Vad jag minns var där inget ältande om att Rihanna var "rätt duktig för att vara tjej". Nä, hon fick skjuta, sparka, blöda, svettas och vara grym, punkt. Den andra stora tjej-rollen fick vara den som körde bilen som delvis räddade jorden. Hon behövde inte skutta undan för en macho-man, utan sa "jag är grym på att köra bil" och sen gasade hon loss.
Men det kommer ni aldrig att få se. För ni ska aldrig se den. Lova?
Bjuder dock på en trailer, den kan jag tillåta.
Imorgon blir det Avengers!
Periodare
För något år sen lunchade jag med en tjej som jag ytterligare några år tidigare bodde tillsammans med här i Lund. Vi pratade om allt möjligt, och kom även in på hur ofta vi besökte Gerdahallen. Jag svarade nog att det inte var så ofta just då, var på hon sa "ja men det minns jag från kollektivet, du är en riktigt periodare med träning. Allt eller inget."
Jag minns att jag blev lite förnärmad. Jag ville inte vara någon periodare. Jag ville ständigt vara hurtbullen som springer mil efter mil och svettas flera liter utan att stanna.
Nu är jag äldre och klokare. Nu vet jag att jag är periodare, när det gäller flera grejer faktiskt. Bloggen är en av de saker som ingår i listan. Men, jag har lärt mig att acceptera detta, så det får ni som har lust att läsa här också göra. Men jag ska trots detta göra mitt bästa för att inte överge bloggen helt under flera veckor.
Sen mitt förra lyckliga inlägg om att äntligen ha blivit publicerad i en tidning har praktiken hunnit avslutas sen flera veckor tillbaka. Förutom allt det där givna jätteroliga som att få intervjua spännande människor, lära mig en massa om ALLT and so on, så har jag en annan historia som slåss om första priset som roligast upplevelse under mina veckor på City.
En dag hängde jag med på en av polisens presskonferenser i Malmö. Anledningen till att de kallat till p-k var ett nytt mord samt häktning av en misstänkt i en annan mordutredning. I denna dämpade stämning om ihjälskjutna människor börjar en av polisernas mobiler att ringa högljutt. Vilken signal hade han då?
Jag minns att jag blev lite förnärmad. Jag ville inte vara någon periodare. Jag ville ständigt vara hurtbullen som springer mil efter mil och svettas flera liter utan att stanna.
Nu är jag äldre och klokare. Nu vet jag att jag är periodare, när det gäller flera grejer faktiskt. Bloggen är en av de saker som ingår i listan. Men, jag har lärt mig att acceptera detta, så det får ni som har lust att läsa här också göra. Men jag ska trots detta göra mitt bästa för att inte överge bloggen helt under flera veckor.
Sen mitt förra lyckliga inlägg om att äntligen ha blivit publicerad i en tidning har praktiken hunnit avslutas sen flera veckor tillbaka. Förutom allt det där givna jätteroliga som att få intervjua spännande människor, lära mig en massa om ALLT and so on, så har jag en annan historia som slåss om första priset som roligast upplevelse under mina veckor på City.
En dag hängde jag med på en av polisens presskonferenser i Malmö. Anledningen till att de kallat till p-k var ett nytt mord samt häktning av en misstänkt i en annan mordutredning. I denna dämpade stämning om ihjälskjutna människor börjar en av polisernas mobiler att ringa högljutt. Vilken signal hade han då?
Yes you heard it, Axel F. Theme från Beverly Hills Cops, aka Snuten i Hollywood.
Kanske något för manuskrivarna till Johan Falck-filmerna?
tisdag 28 februari 2012
Praktik
Äntligen kom det något som kunde konkurrera ut julkorten som täckte kylskåpet. Mina egna fantastiska texter!
Inte illa pinkat för att vara resultatet av första praktikdagen, enligt mig själv.
Oh yes, ibland är det riktigt härligt att vara lite självkär. Jag har nu överlevt de två första dagarna utav min sex veckor långa praktik på tidningen City i Malmö. Och vad kan jag säga, so far so good?
Två moments har än så länge stuckit ut lite extra under dessa två dagar av en miljon nya intryck.
1. Att se sitt eget namn i tidningen. Jag vet, det är kanske inte stort för alla, men för mig som har drömt om detta sen jag som barn klistrade ihop egna tidningar på sovrumsgolvet så är detta ett ögonblick jag väntat på i nästan 20 år. Jag tänker inte låtsas som att det inte var något speciellt. Ett Hallelujah-moment var vad det var.
2. När jag står vid en reporters skrivbord för feedback på en text, och då hör det lågmälda ljudet av plast mot plast, som om man tappar en knapp ungefär. Tittar ner på marken och NÄMEN TITTA DÄR. Där ligger halva mitt vänstra behå-band på golvet.
De e najs. Behå'ar som klär av sig själva kan säkert vara praktiskt och häftigt i vissa situationer och kanske på andra jobb (jag kan komma på ett ställe i Malmö som tydligen ska öppna till helgen där detta nog kan rekommenderas) men inte första dagen på en nyhetsredaktion. So not appropriate.
Sara Dahlman. Thats my name. Och det som står inunder, thats my city-mail, så jag är redo för alla haters, troll, rasister och annat löst pack. Men gärna fanmejl också. <3
Natti!
Glee goes Whitney
I tv-serien Glee's Alla hjärtans dag-avsnitt som sändes den 14 februari, sjunger seriens antagligen bästa sångerska Amber Riley Whitney Houstons låt "I Will Always Love You".
Jaja, den var kanske Dolly Partons låt från början, men vem pratar någonsin om låten som "Dollys"?
Nä just det.
Det var i alla fall karaktären Meredith (Amber Riley) som äntligen fick mig att gråta över Whitneys tragiska bortgång.
Jag skriver äntligen för det är så jag känner. Man behöver inte tycka att det är tråkigt att Whitney Houston har dött. Och även om man tycker att det är sorgligt så behöver man inte gråta. Men jag behöver, för jag är en cry baby, och jag tycker det mesta är sorgligt.
Jaja, den var kanske Dolly Partons låt från början, men vem pratar någonsin om låten som "Dollys"?
Nä just det.
Det var i alla fall karaktären Meredith (Amber Riley) som äntligen fick mig att gråta över Whitneys tragiska bortgång.
Jag skriver äntligen för det är så jag känner. Man behöver inte tycka att det är tråkigt att Whitney Houston har dött. Och även om man tycker att det är sorgligt så behöver man inte gråta. Men jag behöver, för jag är en cry baby, och jag tycker det mesta är sorgligt.
Nu är jag inget egentlig musik-kunnare, men om jag får tycka så tycker jag att i det här klippet sjunger Amber Riley emellanåt lika vackert och starkt som Whitney Houston gjorde.
söndag 12 februari 2012
Whitney
Det är märkligt att en enda människas död kan få en sådan stor spridning och påverka så många människor, när det dör betydligt mer oskyldiga människor varje minut i sjukdomar, olyckor och krig.
Jag säger inte att Whitney Houston förtjänade att dö, det gör knappast någon, men hon gjort val som lett till ett destruktivt liv. Och kanske var det detta som gjorde att hon dog inatt.
Efter den lilla parantesen så vill jag säga att ja, det ÄR sorgligt att Whitney Houston är död.
Mitt starkaste Whitney-minne kommer utan tvekan ifrån filmen Bodyguard med henne och Kevin Costner.
Vet inte hur många gånger jag har sett den filmen. Förälskat mig i Kevin Costner. Stört mig på den jobbiga managern som inte förstår att Frank (Costner) måste göra sitt jobb och skydda Rachel (W), och även förälskat mig i Rachel och önskat att jag var hon.
Slutscenen på flygplatsen, barndomsnostalgi och romantik som aldrig förr. När Bodyguard gick på teve så visste man att det var dags att bänka sig framför teven, alternativt samla ihop sig med mamma och syster och cykla över till moster och kusiner för att tillsammans sucka över Frank och Rachel. Var pappa och morbror befann sig dessa kvällar minns jag inte. De försvann i periferin.
Jag säger inte att Whitney Houston förtjänade att dö, det gör knappast någon, men hon gjort val som lett till ett destruktivt liv. Och kanske var det detta som gjorde att hon dog inatt.
Efter den lilla parantesen så vill jag säga att ja, det ÄR sorgligt att Whitney Houston är död.
Mitt starkaste Whitney-minne kommer utan tvekan ifrån filmen Bodyguard med henne och Kevin Costner.
Vet inte hur många gånger jag har sett den filmen. Förälskat mig i Kevin Costner. Stört mig på den jobbiga managern som inte förstår att Frank (Costner) måste göra sitt jobb och skydda Rachel (W), och även förälskat mig i Rachel och önskat att jag var hon.
Slutscenen på flygplatsen, barndomsnostalgi och romantik som aldrig förr. När Bodyguard gick på teve så visste man att det var dags att bänka sig framför teven, alternativt samla ihop sig med mamma och syster och cykla över till moster och kusiner för att tillsammans sucka över Frank och Rachel. Var pappa och morbror befann sig dessa kvällar minns jag inte. De försvann i periferin.
tisdag 7 februari 2012
Varning!
Nu börjar svenska filmen Gangster på tv11.
Har jag pratat om den förut? Tar inte risken att jag inte har varnat för denna film innan. Bättre med en gång för mycket än för lite.
Det är något av det sämsta svensk filmindustri har producerat.
Om jag tvingades att välja mellan att se alla filmer med Edvard Persson OCH alla Åsa Nisse-filmer eller se Gangster en gång till?
I choose Åsa-Nisse och Edvard. Anyday.
Har jag pratat om den förut? Tar inte risken att jag inte har varnat för denna film innan. Bättre med en gång för mycket än för lite.
Det är något av det sämsta svensk filmindustri har producerat.
I choose Åsa-Nisse och Edvard. Anyday.
Like a prayer
Tittar på Madonnas uppträdande på Super Bowl i USA. Det räcker med första takterna till "Like a prayer" så ställer sig håren på armarna rakt upp.
Låten kommer i slutet av klippet, runt 10.00.
Musikvideon från 1988 slår dock allt.
Låten är lätt med på min topp 10 över bästa låtar någonsin gjorda.
tisdag 24 januari 2012
Tuttchock!
Det här ligger på tidningen Chic's hemsida Chic.se
Olle, det är meningslösa mobbare som du som gör ont.
"vilken tuttchock tycker du var värst?"
Well..Ingen.
Varför inte "vilken tycker du var snyggast?"
Om man nu måste utse en vinnare och förlorare i tävlingen Bästa Bröst, varför då vända det till något negativt? Med den här formuleringen blir alla tre förlorare.
Trodde att de flesta var överens om att unga tjejer ska stöttas i att trivas med sina naturliga kroppar och inte pressas till skönhetsoperationer eller galna dieter. Men nej, Chic håller uppenbarligen inte med om detta.
Rebecca Simonsson har lagt upp en grym replik på sin blogg
"Men en sak ska ni veta. Och det är att just nu, så älskar jag verkligen mina bröst. I FREAKIN LOVE THEM. Och det har jag gjort i många år. Hade jag velat fixa dem, hade jag gjort det direkt. Om jag har ett linne som plattar till mina bröst, så är det jag som har tagit på mig det - och jag som gillar det. Om Isabella vill ha en urringad klänning utan att använda sig av flera lager bröst-tejp - så är jag faktiskt ganska säker på att det är hon själv som valt att ha det så."
Hon har fått ett gäng kommentarer på detta inlägg där de allra allra flesta hejar på och stöttar henne.
Mindre tur har Isabella aka Blondinbella. Hon har inte ens skrivit något inlägg om saken utan la bara upp en bild på sig själv ifrån gårdagens Guldbaggegala.
Den bilden har i skrivande stund 171 kommentarer, där väldigt många är brutalt elaka, många med motiveringen "man får väl ta lite konstruktiv kritik". Sen när det blev konstruktivt att anonymt kritisera någons naturliga bröst.
Vad ska denna 21-årig tjej göra med denna mycket användbara feedback? Jag kommer bara på två saker.
1. Skyl dina naturliga bröst.
2. Operera dina bröst.
Signaturen "Olle" skriver:
"Taxöron.
Kikade på de andra klänningarna på bilderna och ingen annan såg så vulgär och malplacerad ut."
Efter att Olle, som tur är, blir ifrågasatt svarar han
"Den som går på Guldbaggegalan och ställer upp inför fotograferna på röda mattan måste för tusan räkna med att bli recenserad. I synnerhet den som klär sig provocerande och ber om uppmärksamhet! Om det sen finns supportrar som inte kan med att kritiken svider så har det egentligen inte med saken att göra. Rättvis kritik kan aldrig vara fel även om sanningen gör ont."
Olle, det är meningslösa mobbare som du som gör ont.
Marilyn-Music!
Yippee-ki-yay, M-F!
Soundtracket till My week with Marilyn finns nu att tillgå på Spotify, klicka bara på länken här nedan, alternativt sök på titeln så kommer det upp. Länk --> Marilyn
"Colins heartbreak", "Colin and Marilyn", Marilyns theme" och "Remembering Marilyn". Fantastiskt.
Ni vet hur man kan bli lite förälskad i filmer, oftast är det väl i känslan som filmen har gett en. Sådär så att man går och tänker på scenerna i filmen, på musiken, på skeendet på vita duken. Sådär så att man minns filmen som lite, lite bättre än vad den kanske egentligen var, så att man bygger upp förväntingarna inför andra visningen i huvudet.
Eller så var filmen kanske så fantastiskt välgjord, att den inte gick att ta in riktigt i en trång salong med popcornsgrävande grannar, utan var tvungen att bearbetas lite på avstånd innan den satte sig ordentligt.
Så är My week with Marilyn lite för mig. Den är inte den fullkomliga swept-away-kärleken. Men den får mig i alla fall att ställa mig på tårna och vänta på att bli kysst.
(Vill du veta vad jag mer tyckte om filmen, kolla ett par inlägg ner)
Soundtracket till My week with Marilyn finns nu att tillgå på Spotify, klicka bara på länken här nedan, alternativt sök på titeln så kommer det upp. Länk --> Marilyn
"Colins heartbreak", "Colin and Marilyn", Marilyns theme" och "Remembering Marilyn". Fantastiskt.
Ni vet hur man kan bli lite förälskad i filmer, oftast är det väl i känslan som filmen har gett en. Sådär så att man går och tänker på scenerna i filmen, på musiken, på skeendet på vita duken. Sådär så att man minns filmen som lite, lite bättre än vad den kanske egentligen var, så att man bygger upp förväntingarna inför andra visningen i huvudet.
Eller så var filmen kanske så fantastiskt välgjord, att den inte gick att ta in riktigt i en trång salong med popcornsgrävande grannar, utan var tvungen att bearbetas lite på avstånd innan den satte sig ordentligt.
Så är My week with Marilyn lite för mig. Den är inte den fullkomliga swept-away-kärleken. Men den får mig i alla fall att ställa mig på tårna och vänta på att bli kysst.
(Vill du veta vad jag mer tyckte om filmen, kolla ett par inlägg ner)
Oscars!
Nu är nomineringarna inför Oscarsgalan äntligen ute!
På den här länken hittar ni hela listan.
Några av de största, roligaste och viktigaste priserna är givetvis bästa manliga skådespelare, bästa kvinnliga skådespelerska och bästa film. Här är de nominerade till dessa priser.
På den här länken hittar ni hela listan.
Några av de största, roligaste och viktigaste priserna är givetvis bästa manliga skådespelare, bästa kvinnliga skådespelerska och bästa film. Här är de nominerade till dessa priser.
Måste säga att jag personligen gärna hade sett Drive, Another Earth och Sucker Punch finnas med någonstans i kategorihavet. Suckerpunch hade jag inte väntat mig, och Another Earth anses säkert vara alltför mycket av en independent-rulle.
Men Drive då? Drive, filmen som hyllas av både kultursnobben och testosteronsnubben?
Jag hade så himla gärna velat vara med under de där nomineringsmötena för att förstå hur de väljer. Undrar om det är hätska diskussioner och nära till slagsmål hela tiden..Hoppas.
Fast. Vad är väl en Oscarsjurys dag jämfört med min morgondag, då jag först ska besöka nordens enda "sexhotell" Venusgården och sedan få besök av ingen mindre än Lars Vilks.
Wouldn't trade it for the world. (Eller jo okej om jag fått en oscars-statyett så..)
måndag 23 januari 2012
Rundis
Dagens journalistord: Rundis.
En rundis är en nyhet som känns lite rund, alltså motsatsen till kantig och vass.
Det kan vara om vädret i en positiv mening, som glada barn i den första snön. Eller historier om djur, helst söta djur. Inte grisar och kor och de andra som "vi" äter.
En rundis är alltså en nyhet som kan lämna läsaren/tittaren/lyssnaren på ett bra humör, trots alla de hemskheter som presenterats dessförinnan.
Jag har ett bra exempel efter mitt besök på Malmö stadsbibliotek.
En rundis är en nyhet som känns lite rund, alltså motsatsen till kantig och vass.
Det kan vara om vädret i en positiv mening, som glada barn i den första snön. Eller historier om djur, helst söta djur. Inte grisar och kor och de andra som "vi" äter.
En rundis är alltså en nyhet som kan lämna läsaren/tittaren/lyssnaren på ett bra humör, trots alla de hemskheter som presenterats dessförinnan.
Jag har ett bra exempel efter mitt besök på Malmö stadsbibliotek.
Först: Hårda böcker, om rasism, politik och sverigedemokrater.
"Saker jag inte förstår - och personer jag inte gillar" av Lena Sundström
"Här är allt så perfekt" av Niklas Orrenius
"Jag är inte rabiat, jag äter pizza" av Niklas Orrenius
Sen: Böcker om katter, dvs rundisar.
Get it?
My week with Marilyn
Igår blev det härlig söndagsbio, med My week with Marilyn.
Den fiktiva biografin Blonde, som är en tegelsten till bok skriven av Joyce Carol Oates, har legat i min bokhylla sen den 24/12 2010. Jag har aldrig varit så sugen på att plocka upp den som nu när jag har sett My week with Marilyn.
Men det är inte boken Blonde som filmen är baserad på, utan på filmskaparen Colin Clarks självbiografi om sin romans med Mrs Monroe ( ja hon var gift vid den tiden), "The Prince, the Showgirl, and Me".
Jag har hört kritiska röster mot filmen om att det är ännu en historia som berättas ur ett manlig perspektiv. Det låter ju onekligen väldigt uttjatat och tröttsamt, och därför hade jag inte så höga förväntningarna utan förberedde mig på att få se en lättsam och sexig Marilyn Monroe porträtteras av Michelle Williams.
Jag hade fel, och jag är väldigt glad över att jag hade fel.
Michelle Williams förtjänar verkligen de priser och nomineringar hon får för sin Marilyn, eller ska vi kanske säga sin Norma Jeane. Att spela någon som hela tiden spelar någon annan kan inte vara enkelt, men hon gör det fantastiskt bra.
För det är kvinnan bakom sexsymbolen Marilyn som denna filmen handlar om. Hennes osäkerhet, hennes olycka, hennes medvetenhet om skillnaden på Norma Jeane och Marilyn, och om hur människorna runt omkring henne känner till allt detta men fortsätter pumpa henne full med piller för att "kunna hantera henne".
Fotot är varken särskilt ovanligt eller nyskapande, men bilderna är väldiga vackra, både i fråga om ljus, färger och komposition.
Musiken är lagd med perfekt precision, som Nat King Coles låt Autumn Leaves. Jag låter en fransk bloggare beskriva det bättre:
"My favorite moment in the film - and if only for that one I would see it again- is when she is in the car with Colin returning from this afternoon escapade, this interlude, she leans her face against the window and as we hear the melancholic song by Nat king Cole ‘Autumn Leaves’, we can feel her heavy heart. Pure Art."
Jag känner detsamma.
Den fiktiva biografin Blonde, som är en tegelsten till bok skriven av Joyce Carol Oates, har legat i min bokhylla sen den 24/12 2010. Jag har aldrig varit så sugen på att plocka upp den som nu när jag har sett My week with Marilyn.
Men det är inte boken Blonde som filmen är baserad på, utan på filmskaparen Colin Clarks självbiografi om sin romans med Mrs Monroe ( ja hon var gift vid den tiden), "The Prince, the Showgirl, and Me".
Jag har hört kritiska röster mot filmen om att det är ännu en historia som berättas ur ett manlig perspektiv. Det låter ju onekligen väldigt uttjatat och tröttsamt, och därför hade jag inte så höga förväntningarna utan förberedde mig på att få se en lättsam och sexig Marilyn Monroe porträtteras av Michelle Williams.
Jag hade fel, och jag är väldigt glad över att jag hade fel.
Michelle Williams förtjänar verkligen de priser och nomineringar hon får för sin Marilyn, eller ska vi kanske säga sin Norma Jeane. Att spela någon som hela tiden spelar någon annan kan inte vara enkelt, men hon gör det fantastiskt bra.
För det är kvinnan bakom sexsymbolen Marilyn som denna filmen handlar om. Hennes osäkerhet, hennes olycka, hennes medvetenhet om skillnaden på Norma Jeane och Marilyn, och om hur människorna runt omkring henne känner till allt detta men fortsätter pumpa henne full med piller för att "kunna hantera henne".
Fotot är varken särskilt ovanligt eller nyskapande, men bilderna är väldiga vackra, både i fråga om ljus, färger och komposition.
Musiken är lagd med perfekt precision, som Nat King Coles låt Autumn Leaves. Jag låter en fransk bloggare beskriva det bättre:
"My favorite moment in the film - and if only for that one I would see it again- is when she is in the car with Colin returning from this afternoon escapade, this interlude, she leans her face against the window and as we hear the melancholic song by Nat king Cole ‘Autumn Leaves’, we can feel her heavy heart. Pure Art."
Jag känner detsamma.
Det är hjärtskärande och sorgset, utan att slå över till melodramatiskt eller för slibbigt för min smak.
Paret som satt bakom mig i den lilla salongen håller dock inte med om detta, kan jag berätta eftersom de pratade högt genom hela filmen.
Det var längesen en film gav mig så mycket känslor med så små redskap. Där är ingen som dör, inga dramatiska jakter, inga överdrivna känslostormar. Där är bara Marilyn, och Colin Clark. Och i den här filmen så räcker det väl.
Colin Clark spelas för övrigt av Eddie Redmayne, en man som jag skrev om för ett par månader sen i det här inlägget.
Så okej, helt opartisk är jag nog inte i min recension...
onsdag 18 januari 2012
Kul tjaj!
Jenna Marbles är en kul tjej.
Jag vet inte mycket om henne, mer än att hon är just kul. Se hennes tutorial på hur du går från ful till snygg, och klicka sen vidare till alla hennes andra videor, några jag sett och skrattat åt är "How to avoid talking to people you dont want to talk to" "what girls do on the internet" och "how to get ready for a date"
Jag vet inte mycket om henne, mer än att hon är just kul. Se hennes tutorial på hur du går från ful till snygg, och klicka sen vidare till alla hennes andra videor, några jag sett och skrattat åt är "How to avoid talking to people you dont want to talk to" "what girls do on the internet" och "how to get ready for a date"
Women in tights
Batman är i stan även idag, strålkastarparet som jag la upp en bild på igår står troget kvar och lyser upp regnet.
(brygga)
En annan som varit ute i Lund i riktiga seriehjälte-trikåer är Jag! Släpade mig upp till ett svettigt pass på Gerdahallen. Där var jag, där var Elin, där var ca 10 000 till..
Januari måste vara en hånandets månad på gym över hela landet. När de där nyårslöftena ska infrias och personalen ser otränade soffpotatisar träna ihjäl sig i ett par veckors tid, för att sen slippra bort. Fy fan vad de måste skratta rått i personalrummet då.
Jag hoppas att jag inte är en av de där slippriga geleklumparna som kommer att sakta glida bort med den större massan i mitten av februari.
Jag har mjölksyra och illamående när jag cyklar till tåget om morgnarna.
That cant be good.
(brygga)
En annan som varit ute i Lund i riktiga seriehjälte-trikåer är Jag! Släpade mig upp till ett svettigt pass på Gerdahallen. Där var jag, där var Elin, där var ca 10 000 till..
Januari måste vara en hånandets månad på gym över hela landet. När de där nyårslöftena ska infrias och personalen ser otränade soffpotatisar träna ihjäl sig i ett par veckors tid, för att sen slippra bort. Fy fan vad de måste skratta rått i personalrummet då.
Jag hoppas att jag inte är en av de där slippriga geleklumparna som kommer att sakta glida bort med den större massan i mitten av februari.
Jag har mjölksyra och illamående när jag cyklar till tåget om morgnarna.
That cant be good.
tisdag 17 januari 2012
Batman is in town
Utanför skatteskrapan här i Lund står de här två lysande sakerna.
För er som inte vet hur det ser ut runtomkring i området kan jag berätta att denna kväll är det kall asfalt, höghus, ett Hemköp och en parkering.
Absolut inget party.
Absolut inget coolt galleri som invigs eller trendig undergroundklubb som ska öppna.
Där finns ingen blinkande skylt och ingen röd matta. Bara de här två.
Och jag blir så fantastiskt sugen på att gå ner och klistra på ett papper med den här siluetten på..
måndag 16 januari 2012
Golden Globe
Golden Globe gick av stapeln igår. Prisutdelningen på filmgalan, där juryn består av Hollywood Foreign Press Association, brukar ge en fingervisning åt hur det kommer att gå på Oscarsgalan nästa månad.
I kategorin drama gick bästa film till the Descendants, bästa manliga huvudroll till George Clooney i the Descendants, bästa kvinnliga huvudroll till Meryl Streep för the Iron Lady.
I komedi/musikal-kategorin fick The Artist bästa film, Jean Dujardin vann för bästa manliga huvudroll för The Artist och Michelle Williams bästa kvinnliga för My week with Marilyn. Trodde inte att den var varken en komedi eller musikal..menmen.
Har inte hunnit se någon av ovanstående filmer, men känner spontant att jag inte kommer tycka att the Descendants förtjänade sina priser. Av trailern att döma är det en helt vanlig dramakomedi.
Jag som går i första ledet i kriget mot "den fiiina kulturen" borde kanske bli glad över att en film som säkert kan uppskattas av "den stora massan" vinner finfina priser. Och det gör jag på ett sätt också, men det får inte bli på bekostnad av annat, som att man prisar en film fylld med klyschor och slätstrukenhet.
Nej usch. Jag har ju inte ens sett den stackars filmen. Den är kanske wunderbar. Se trailern och tyck själva!
Galans alla vinnare hittar ni här.
I kategorin drama gick bästa film till the Descendants, bästa manliga huvudroll till George Clooney i the Descendants, bästa kvinnliga huvudroll till Meryl Streep för the Iron Lady.
I komedi/musikal-kategorin fick The Artist bästa film, Jean Dujardin vann för bästa manliga huvudroll för The Artist och Michelle Williams bästa kvinnliga för My week with Marilyn. Trodde inte att den var varken en komedi eller musikal..menmen.
Har inte hunnit se någon av ovanstående filmer, men känner spontant att jag inte kommer tycka att the Descendants förtjänade sina priser. Av trailern att döma är det en helt vanlig dramakomedi.
Jag som går i första ledet i kriget mot "den fiiina kulturen" borde kanske bli glad över att en film som säkert kan uppskattas av "den stora massan" vinner finfina priser. Och det gör jag på ett sätt också, men det får inte bli på bekostnad av annat, som att man prisar en film fylld med klyschor och slätstrukenhet.
Nej usch. Jag har ju inte ens sett den stackars filmen. Den är kanske wunderbar. Se trailern och tyck själva!
Galans alla vinnare hittar ni här.
Mammor och minimodeller
Kvällens tv-tips!
Klockan 21 börjar den svenska dokumentärserien Mammor & minimodeller på tv3. Tycker verkligen att ämnet med med barnmodeller är fantastiskt fascinerande, och skrämmande..
Så här skriver tv.nu om första avsnittet:
Svensk realityserie från 2012. Säsong 1. Avsnitt 1. Mammorna och döttrarna anländer till modellskolan. De vet inte vad de kan förvänta sig, men de hittar snabbt sina roller. Vissa av mammorna tycker det är viktigt att pusha sina döttrar, medan andra tycker att döttrarna ska få sätta sina gränser helt själva och bara vara med så länge de tycker det är kul. Flickorna blir överlyckliga när de får sina trendiga skolkläder, medan reaktionerna är olika när de ställs framför en kamera.
HÄR kan ni se trailern.
Klockan 21 börjar den svenska dokumentärserien Mammor & minimodeller på tv3. Tycker verkligen att ämnet med med barnmodeller är fantastiskt fascinerande, och skrämmande..
Så här skriver tv.nu om första avsnittet:
Svensk realityserie från 2012. Säsong 1. Avsnitt 1. Mammorna och döttrarna anländer till modellskolan. De vet inte vad de kan förvänta sig, men de hittar snabbt sina roller. Vissa av mammorna tycker det är viktigt att pusha sina döttrar, medan andra tycker att döttrarna ska få sätta sina gränser helt själva och bara vara med så länge de tycker det är kul. Flickorna blir överlyckliga när de får sina trendiga skolkläder, medan reaktionerna är olika när de ställs framför en kamera.
HÄR kan ni se trailern.
fredag 13 januari 2012
Modeblogg..
..ska detta inte bli. Men mode, kläder och utseendet är också sätt att uttrycka sig och därmed konst.
Och sådant som representerar konst-igheter (moahaha) hittar man gott om på Elle-galans röda matta.
Här har ni ett axplock av vad de pysslar med däruppe i Stockholm.
Och sådant som representerar konst-igheter (moahaha) hittar man gott om på Elle-galans röda matta.
Här har ni ett axplock av vad de pysslar med däruppe i Stockholm.
Den rejäla plattådojjan gör comeback efter 10 år i kylan!
För er som inte bor i söder och därmed inte springer in i Jason Timbuktu här och där så är här en liten hint om att han är rätt kort.
Adam Tensta återuppväckte med denna outfit min kärlek till David Tainton i Vinterviken
Rebecca Simonsson, Sveriges Lady Gaga
Alltså vilken pose! Jag har stirrat in i detta ansikte länge, och undrar vad hon tänker på när hon anlägger denna lätt äcklade/jagärsåjävlasvår-min. Vad tror ni?
Ska man på Elle-galan tänker man antagligen genom sitt klädval ganska så noga.
Åh, vad jag hade velat befinna mig i denna mans huvud när han la fram sin klädesmix på sängen.
Härligt!
En okändis som täcker hela sig och en Bard. Ett politiskt spel, en blyg dejt eller faktiskt en hårt troende muslim som följer dumma dumma religiösa regler. Det finns ingen gud som vill att folk ska tvingas att täcka sig. Rättelse, det finns ingen gud alls.
Sveriges svar på Queen B och Jay-Z.
Hoppas det inte är äkta päls
Hoppas det inte är äkta päls
Hoppas det inte är äkta päls..
Apoliva!
1. Kaaaallt.
2. Smaaaaal. Checka in nyckelbenen och därunder.
Men i det stora hela blir jag faktiskt lite glad när jag klickar igenom alla 116 bilder från röda mattan. Faktumet att denna matta rymmer män, kvinnor, unga, gamla (med naturliga ålderstecken), smala, tjocka och allt däremellan, känns som en mycket välkommen skillnad ifrån the red carpets Over there.
Så. Nu var modebloggandet slut. Det blev mer en samhällskildringskommentaranalys. Tack för mig.
Plummer vann!
Ja, Plummer fick faktiskt priset för bästa manliga biroll för filmen Beginners på galan igår.
Bästa kvinnliga biroll fick Octavia Spencer för sin roll i the Help (svenska titel Niceville)
Priserna för bästa film och bästa regi fick The Artist, manliga huvudroll fick Clooney (the Descendants) och kvinnliga huvudroll fick Viola Davis (the Help).
Bridesmaids fick bästa komedi och Drive fick bästa action.
Bästa musik gick till the Artist, och bästa foto fick Tree of Life och War Horse dela på.
Nu har jag visserligen inte sett the Artist, men får jag bestämma så vill jag att Drive ska vinna bästa musik i åtminstone en av kommande prisutdelningar. Eller Sucker Punch, en film som jag inte hittar på någon nomineringslista. Den är säkert varken tillräckligt fin eller ful för att platsa i finrummen, men när jag ser Spielbergs trailer till War Horse ser jag inte heller något nyskapande eller speciellt, och inte heller i trailern till the Descendants som är nominerad i alla möjliga kategorier i alla möjliga tävlingar.
Bästa kvinnliga biroll fick Octavia Spencer för sin roll i the Help (svenska titel Niceville)
Priserna för bästa film och bästa regi fick The Artist, manliga huvudroll fick Clooney (the Descendants) och kvinnliga huvudroll fick Viola Davis (the Help).
Bridesmaids fick bästa komedi och Drive fick bästa action.
Bästa musik gick till the Artist, och bästa foto fick Tree of Life och War Horse dela på.
Nu har jag visserligen inte sett the Artist, men får jag bestämma så vill jag att Drive ska vinna bästa musik i åtminstone en av kommande prisutdelningar. Eller Sucker Punch, en film som jag inte hittar på någon nomineringslista. Den är säkert varken tillräckligt fin eller ful för att platsa i finrummen, men när jag ser Spielbergs trailer till War Horse ser jag inte heller något nyskapande eller speciellt, och inte heller i trailern till the Descendants som är nominerad i alla möjliga kategorier i alla möjliga tävlingar.
2012, året då jag röstas in i Academy Awards- juryn, yes?
Speedwalking
Fick nyligen höra på afterschoolen att en av klassens bilpooler kommit fram till att jag alltid går längst fram i ledet av folk som går från tåget till skolan.
- Ja, antingen är du först, eller så har du inte varit med på tåget.
- Jaha, så ni har haft en omröstning om detta?
- Nejnej, det krävdes ingen omröstning, alla var överens!
Jaha.. What can I say, these boots are made for walking..FAST.
- Ja, antingen är du först, eller så har du inte varit med på tåget.
- Jaha, så ni har haft en omröstning om detta?
- Nejnej, det krävdes ingen omröstning, alla var överens!
Jaha.. What can I say, these boots are made for walking..FAST.
torsdag 12 januari 2012
Plummer för nybörjare
Plummer i Sound of Music
Ikväll är det nämligen Critics' Choice Awards, som inleder filmgalornas intensiva tid. En period som kommer avslutas söndagen den 26 februari med den legendariska Oscarsgalan.
Några av filmerna som återkommer på flera nomineringslistor och i många kategorier är The Artists, the Descendants, Drive, Midnatt i Paris, Hugo Cabret, Niceville, Moneyball, My week with Marilyn och Bridesmaids.
En annan film som står med är Beginners, där Sound of Music-skådisen Christopher Plummers biroll har gett honom en nominering.
Men när jag småmumlandes går genom listorna, och halvhögt läser "Christopher Plummer for Beginners" skenar min hjärna iväg och jag ser framför mig en hel drös icke musikalfrälsta nissar som spänns fast i stolar à la A Clockwork Orange, och tvingas bevittna Plummers legendariska
Någon som fattar min koppling eller borde jag gå och lägga mig innan jag hinner tänka en tanke till?
+
Plummer i The girl with the dragon tattoo
+
*Låten Edelweiss hävdas det dock att han sjöng alldeles själv.
=
Plummer for Beginners
onsdag 11 januari 2012
Public Enemies
Precis som i många andra filmer hejar man på och sympatiserar med den som mördar, rånar och i allmänhet beter sig som ett svin. Märkligt, men det fungerar varje gång. Nästan i alla fall.
När jag såg den första gången hade jag väldigt höga förväntningar, delvis på grund av skådespelarna, delvis på grund av regissören Michael Mann (Den siste Mohikanen, Ali, Collateral), och mycket på grund av att trailern var så jäkla snygg och allt som handlar om början av 1900-talet oftast fascinera. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken, handlingen och filmens dramaturgi var inte riktigt så bra som jag önskat.
Men, en film är så mycket mer än bara handling (som alltså absolut inte är dålig i Public enemies, bara mindre bra). Public enemies imponerar mycket med allt det vi ser, 30-tals modet, inredningen, pistolerna.
Jag har för mig Mann även ville att fotot och ljudet skulle ha en gammal 30-tals känsla. Ljudet låter till exempel ofta lite burkigt.
Jag har för mig Mann även ville att fotot och ljudet skulle ha en gammal 30-tals känsla. Ljudet låter till exempel ofta lite burkigt.
Hade jag inte nyligen blivit en tant som lägger sig kl 21.15 (men somnar runt midnatt ändå) så hade jag garanterat stannat uppe och sett den.
Du får göra det istället, thank you.
Du får göra det istället, thank you.
måndag 9 januari 2012
Julstress
Det finns så många som klagar på att det är så stressigt dagarna före jul. De gnäller över att folk bara hetsar runt i mörkret, och tviiingar sig att genomlida julklappsköp och att det är så himla hemskt att ge bort plastiga onödiga grejer, och att avsluta julen med att ha gått upp flera kilo för att man har ätit för mycket mat.
Vet ni vad, ni som känner igen er i detta? Ni är så jäkla vuxna och tråkiga. Ni ser bara det negativa och har själva valt att se på det här med att ge bort saker som något hemskt istället för något roligt, ni väljer själva att köpa något tråkigt materialistiskt, och ni äter faktiskt själva precis så mycket som ni vill..
Jag älskar julen.
Det som stressar mig mest är hur bråttom många verkar ha med att packa undan minsta lilla spår efter det varma skenet ifrån jul-ljusen och de söta tomtarna.
Jag kanske packar ner mina tomtar om ett tag, men så länge det ska bli mörkt redan på eftermiddagen tänker jag ha ett mysigt hem med ljusstakar.
Vet ni vad, ni som känner igen er i detta? Ni är så jäkla vuxna och tråkiga. Ni ser bara det negativa och har själva valt att se på det här med att ge bort saker som något hemskt istället för något roligt, ni väljer själva att köpa något tråkigt materialistiskt, och ni äter faktiskt själva precis så mycket som ni vill..
Jag älskar julen.
Det som stressar mig mest är hur bråttom många verkar ha med att packa undan minsta lilla spår efter det varma skenet ifrån jul-ljusen och de söta tomtarna.
Jag kanske packar ner mina tomtar om ett tag, men så länge det ska bli mörkt redan på eftermiddagen tänker jag ha ett mysigt hem med ljusstakar.
Länge leve julen!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)