Kärlekstörst

Jag saknar min pojkvän. Hans sida av sängen har varit tom i fyra veckor nu.

Jag saknar att ha någon som berör mitt hjärta. Någon som kan kittla mig i nacken. En man som är en anledning till att le, bara så enkelt. 

Kanske är denna kärleks-svältdiet anledningen till att jag för tillfället blir förälskad i de flesta karaktärer jag lägger mina ögon på. Det började med karaktären Andrew i Monsters som jag skrev om häromdagen. Sen chockerade jag mig själv med att falla för en pojke i Glee. Dock bara under nedanstående sångnummer.

Hitintills var jag alltså kär i en oduschad, cynisk journalist och en osympatisk brat-amerikanare, det gick väl ändå att hantera.
Men så igår hände det som fick bägaren att rinna över. Jag såg ett sorgligt filmslut, en tår pressades ut ur ögat och jag kände så mycket för den karaktären just då. Tyvärr så spelades denna man av TOM FUCKING CRUISE.

Öh.

Jag som alltid hävdat att jag inte ser något attraktivt i den mannen, jag som tyckt att Kate Holmes även i sina värsta stunder spelar i en liga 1000 gånger högre upp när Tompa. Jag är alltså nu kär i karaktären ifrån The Last Samurai. Även han är en oduschad typ.

Flottigt hår. Små ögon. Stor näsa.

Men se vilket leende. Hrmm. 

Nu ska jag se Interview with the Vampire (En vampyrs bekännelse) Min favvis-film under många år, och fortfarande smått fantastisk, och jag vet att jag inte kommer falla för Cruise den här gången i alla fall.

Kan inte lova något angående the Pitt.