Publicistklubben

Ska strax iväg till Publicistklubben, mitt livs första men antagligen inte sista.
På Publicistklubben diskuteras journalistik och ofta/alltid/ibland (?) ställer man en journalist mot väggen i momentet"Heta stolen" där han/hon får stå till svars för vad han/hon har gjort inom journalistiken.

Ikväll handlar det om gangsterkriminaliteten i Malmö och om kronprinsessans Victorias graviditet, ur en journalistisk synvinkel dårå..

Ja, mycket mer än så vet jag inte. Tycker ämnena låter mycket intressanta och är supertaggad. Därför borde jag verkligen gå och duscha nu så jag inte kommer försent.

Hörde förresten en beskrivning om Pk från en kille som varit där tidigare, att det var mycket ryggdunkningar och "fan vad vi journalister är bra"-stämning ungefär. Han menade det i negativ bemärkelse, men va fan tänker jag, om någon vill klappa mig på ryggen och säga att jag är en bra journalist, så är dem hjärtligt välkomna fram!

vill du bli min twitter-vän?

Jag vill ha flera att följa (och givetvis fler som följer mig...)

sara_dahlman 

http://twitter.com/#!/sara_dahlman

Trolleri Trollera

Här är Musse igår när han gjorde sin bästa Oden-imitation.

Jag studerade ivrigt, och idag ville jag visa upp vad jag lärt mig av the Master.

Tadaaaa. One Eyed Jacks! (Twin Peaks-referens)

Med detta fotot vill jag lugna er alla att vi båda faktiskt har bägge ögonen kvar, vi är bara duktiga skådisar.

Tyvärr så tyckte the Master att detta var en usel idé, att avslöja våra trick innan vi ens hunnit bli kända, och han ville inte ställa upp. Resultatet blev då suddig katt med enormt huvud och tjej med ett leende lika naturligt som de i tamkrämsreklamen..

Ja. Jag är lätt fascinerad av att ta bilder på mig själv i Photo Booth. 

Har efter ungefär 500 bilder fortfarande inte hittat en bra foto-min, så det är bäst att jag tar några till innan jag ger upp.

Rock steady crew

Denna helgens jobbpass på Espresso House har gått ovanligt snabbt och varit ovanligt smärtfria. Det kan ha berott på det fina vädret som gjorde kunderna på lite bättre humör, men mest är det nog för att jag haft dessa två underbara låtar i huvudet hela tiden.

Tackar Glee för att de alltid inspirerar till att lyssna på band man inte hört på länge. 

(The Go-Go's-tema i tredje säsongens första avsnitt.)

Nu ska jag duscha av mig vaniljlatte-doften. Snart. Det luktar faktiskt helt okej.

Kärlekstörst

Jag saknar min pojkvän. Hans sida av sängen har varit tom i fyra veckor nu.

Jag saknar att ha någon som berör mitt hjärta. Någon som kan kittla mig i nacken. En man som är en anledning till att le, bara så enkelt. 

Kanske är denna kärleks-svältdiet anledningen till att jag för tillfället blir förälskad i de flesta karaktärer jag lägger mina ögon på. Det började med karaktären Andrew i Monsters som jag skrev om häromdagen. Sen chockerade jag mig själv med att falla för en pojke i Glee. Dock bara under nedanstående sångnummer.

Hitintills var jag alltså kär i en oduschad, cynisk journalist och en osympatisk brat-amerikanare, det gick väl ändå att hantera.
Men så igår hände det som fick bägaren att rinna över. Jag såg ett sorgligt filmslut, en tår pressades ut ur ögat och jag kände så mycket för den karaktären just då. Tyvärr så spelades denna man av TOM FUCKING CRUISE.

Öh.

Jag som alltid hävdat att jag inte ser något attraktivt i den mannen, jag som tyckt att Kate Holmes även i sina värsta stunder spelar i en liga 1000 gånger högre upp när Tompa. Jag är alltså nu kär i karaktären ifrån The Last Samurai. Även han är en oduschad typ.

Flottigt hår. Små ögon. Stor näsa.

Men se vilket leende. Hrmm. 

Nu ska jag se Interview with the Vampire (En vampyrs bekännelse) Min favvis-film under många år, och fortfarande smått fantastisk, och jag vet att jag inte kommer falla för Cruise den här gången i alla fall.

Kan inte lova något angående the Pitt.

Fel på världen

Cyklade nyss hem från en vän, och kom på mig själv medan jag låste upp cykeln där i mörkret att jag faktiskt var rädd. Rädd att någon skulle dyka upp ur skuggorna med knytnävar, baseballträ, knivar eller till och med en pistol (hände häromdagen) och hota mig. Jag vill inte vara rädd. Jag vägrar vara rädd.
Och jag blir så jävla arg över att det finns små snorungar som får mig att känna så.

För vad jag vet så är det inte många vuxna människor som drar runt på gator i gäng och rånar ensamma personer på kontanter eller mobiltelefoner. Nä, det är småkids där något tyvärr redan har gått snett i livet/huvudet. För visst, man kan skylla på grupptryck osv, men inte fan hade jag sagt ja om någon frågat 12-åriga mig om jag ville med ut och hota folk till livet och ta deras saker.

När jag flyttade tillbaka till Skåne efter att ha bott i Oslo (där jag för övrigt aldrig var rädd om nätterna) valde jag mellan att flytta till Lund eller Malmö. Hur tråkig jag än låter så valde jag Lund, för jag vill inte vara rädd när jag rör mig ute om nätterna. Eller, de coolaste gängen bryr sig ju inte om att vänta tills det blivit mörkt ute, de drar rundor mitt på dagen och verkar inte bry sig om att folk kan se dem.

Jag vet jag vet jag vet, det finns tusentals malmöbor som rör sig på gatorna dygnet runt som aldrig blivit utsatta för något brott. Men bara för det betyder det inte att ingen blir rånad och därmed skadad kanske både psykiskt och fysiskt. En rånad person är en person för mycket.

Tolkar man medierna så har allt fler rån skett i Lund senaste halvåret. Ett antal rån kan skyllas på ett gäng som huserar på Norra Fäladen, de beskrivs som ett 20-tal pojkar, där den yngsta är sex år gammal och går i förskola. 6 år gammal! Det är så fel så jag vet inte vad jag ska säga. I en artikel i Sydsvenskan säger vuxna människor att de är rädda för de här gänget, så rädda att de inte vågar ställa upp med sitt namn i tidningen.

Jag har ingen socionomutbildning eller liknande, men jag har sunt förnuft, och baserat på det tror jag tror att vi måste bli hårdare mot kriminella barn. Med hård menar jag inte vatten och bröd i en ensam cell, men vi kan inte heller dalta med barn som bär på starka aggressioner. Barnen verkar ju behöva en blandning av hårda regler, kärlek, straff och trygghet, och någon form av framtidstro.
Barn som mår bra och som tillåts vara precis så godtrogna och hoppfulla som barn ska få vara går inte runt i gäng och sätter skräck i andra människor, det är jag säker på.

Och de som har suttit häktade för ett antal rån i helgen där man bland annat satte en pistol mot offrens huvud, de är inte lundabor. De kommer från Malmö.

Civiliserat mord

Titta på den här bilden

Mannen heter Troy Davis.
I skrivande ögonblick är klockan 23.20 här i Sverige. Det innebär att om en timme och 40 minuter finns Troy Davis inte mer. 100 minuter har han kvar att leva, innan han dör i ett fängelse i USA klockan ett i natt, svensk tid.

Han kommer att dödas av civiliserade människor, personer som har fått en utbildning i hur de ska döda Troy Davis. Dessa män eller kvinnor som kommer utföra den dödande handlingen gör det inte i vredesmod. De gör det inte heller av misstag eller för att de har en psykisk sjukdom.
Nej, de gör det för att en annan grupp människor som är ännu mer välutbildade har suttit och diskuterat denna mans framtid och kommit fram till att man ska mörda honom. De har slagit fast att mord är den bästa lösningen.

Jag förstår att det finns fruktansvärda saker som kan hända i livet, saker som gör att man önskar livet ur den som bär ansvar för tragedin.
Men det är väl därför vi vill ha ett demokratiskt rättsväsende som man kan lita på? Så att vi kan känna oss trygga i att det fattas rättvisa beslut och domar.
Om människor kan dömas till döden i en domstol kan man lika bra låta offren och de anhöriga skipa sin egen rättvisa.

Att västvärlden anser sig stå högst på civilisationens trappa och samtidigt utför noggrant planerade och steriliserade mord, det rimmar illa.

Tänk på det när klockan slår ett i natt, för då dör Troy Davis i ett välplanerat mord.

Monsters

Monsters är en film från 2010 som inte handlar om monster.

Den här postern gör INTE Monsters rättvisa

Tittar man på postern, ser på trailern och reflekterar över filmens namn kan man lätt bli lurad att tro att det är en actionfilm om aliens som vill förgöra planeten och att Will Smith när som helst kommer dyka upp. Det gör han inte, och det bör han inte heller. Tänk att Paulo Coelho fick tag på en ide av Roland Emmerich, och gjorde om den totalt. Där har du Monsters. (Fast egentligen är den skriven och regisserad av Gareth Edwards)

I Monsters får vi uppleva väldigt vanliga känslor och utvecklingar, i väldigt ovanliga omgivningar.
I filmen är halva Mexiko omringat av höga murar och hårt bevakat av militär, eftersom stora utomjordiska varelser huserar innanför avspärrningarna. Varelserna får vi inte se på nära håll förrän i slutet, men de ser ut som enorma självlysande, bläckfiskar på fyra ben.

Rättså fula till en början. Ganska vackra i slutet.

Genom detta land måste filmens huvudroller Samantha (Whitney Able) och Andrew (Scoot McNairy) ta sig. Givetvis händer saker på vägen, men inte så där jättemycket. Direkt jag sett filmen ringde jag Peter för att försöka sammanfatta den, eller berätta vad den går ut på. Det var svårt. Att säga att filmen vill berätta om ensamhet och kärlek är nog den bästa beskrivningen.

Monsters är lite mer så här...

Så förvänta er inte tonvis av actionscener även om där finns ett par pulshöjare. Förvänta er istället något mycket bättre: att bli fascinerade av foto och känslor, gripna av karaktärerna och att få bevittna ett vackert och eftertänksamt slut.

Skådespelet är absolut trovärdigt, speciellt McNairys cyniska journalist som lever sitt eget liv, men den frihet och den ensamhet det innebär. Om McNairy inte delar flera personlighetsdrag med karaktären Andrew blir jag djupt chockad. Den som castade honom borde få ett litet pris.

...eller så här.

Filmen har inget högt betyg på IMDB. Så jag tycker att ni alla ska se den, och gå in och ge den högt betyg sen så att den kommer upp sig lite, den förtjänar mycket mer än 6.4 som den har idag.

Och när du har sett den, maila mig så ska jag påpeka en sak som i alla fall jag missade totalt när jag såg den första gången.

Trevlig kväll!

Dagens lärdomar

Idag blev jag två journalistiska erfarenheter rikare.

Situation 1. När den du intervjuar är mer media-tränad än vad du själv är. Resultat: Du får inte mycket ut ur personen som lyckas slingra sig som den bästa politiker och svara väldigt korrekt och informationslöst på alla dina frågor.

Situation 2. När den du intervjuar absolut inte vill ha någon kontakt med journalister. Resultat: Personen är först kort i tonen, börjar sedan bli arg och lägger slutligen på luren i örat på dig.

Suck, tänkte jag, nu får jag tänka om och ringa nya människor. Berättade för läraren om mitt dåliga resultat. Gud så bra! svarade hon. Nu har du ju det du behöver. Skriv att de inte ville svara på frågor och inte tyckte att de hade med saken att göra. Jättebra!!

FYI så var det förmannen på Studentafton i Lund som var grym på att undvika mina frågor, och det var expen på Hallands Nation som inte tyckte att de hade med faktumet att Jesse Jackson kommer till Studentafton den 12 oktober.
Det tycker jag absolut att de har.

Jag säger inte att Hallands nation svämmar över av smygrasism, jag känner mig faktiskt säker på att det INTE är så. Just därför bör de gå dit och försvara sig om (när) ämnet kommer upp under Jacksons besök. Om detta ville jag ställa ett par frågor, men möttes av en människa som fick mina tankar om Hallands nation att sjunka lite lite grann. Tråkigt men sant.

Nu ska jag skriva en mycket roligare text om en film jag såg nyligen och verkligen föll för.

Stay tuned!

http://www.studentafton.se/?p=382

uppsats del 13

En intressant sak i det politiska sammanhanget är frågan varför Simba får vara så lycklig i djungeln med Timon och Pumba? Här lever de ju utanför lagarna och reglerna från Pride Rock, och ger inte alls tillbaka. I ett klipp i filmen byts bilden ut från det miserabla hungriga Pride Rock under Scars styre, till Simba, Timon och Pumba som ligger mätta och belåtna i gräset. Är man lycklig och fri när det inte finns någon som styr över en? Detta stämmer till viss del in med den amerikanska drömmen om frihet och att klara sig själv, men tron på att alla måste bidra till samhället speglas inte. Egentligen får den frågan väl sitt svar när Simba till slut tar ett vuxet beslut och återvänder till Pride Rock. Att leva efter Hakuna Matata fungerar inte i längden, alla måste ta sitt ansvar. Ändå så ser jag Simbas tid i djungeln som den mest bekymmerslösa och harmoniska tid i filmen.

Ett annat centralt inslag som återkommer i många av Disneys senaste tecknade filmer är hyllandet av djupt antidemokratiska sociala relationer. Naturens värld och djurens rike erbjuder ett medel för att presentera och legitimera kastväsende, kungamakt och strukturell ojämlikhet som en del av den naturliga ordningen¹.

I the Lion King utmålas Scar som en demonisk diktator, men egentligen är Mufasa och Simbas kunglighet och ledarskap långt ifrån ett demokratiskt styre. Det märkliga är att inga djur verkar ha några invändningar mot att lejonen får styra över riket. Giroux går ännu längre när han skriver att budskapet som Disney ger barn är att samhällsproblem som till exempel folkmordet på indianer är en funktion av naturens lagar².

1Giroux, Henry A. ”Att animera de unga – barnkulturens disneyfiering”, Persson, Magnus (Red) Populärkulturen och skolan. (Lund: Studentlitteratur, 2000) s. 124

2Giroux, Henry A. ”Att animera de unga – barnkulturens disneyfiering”, Persson, Magnus (Red) Populärkulturen och skolan. (Lund: Studentlitteratur, 2000) s. 124

uppsats del 12

3.5 Övriga politiska åsikter

Som jag tidigare nämnt blir kommunismen sammankopplad med ondska i filmen. Walt Disney själv avskydde kommunismen, om deras parti sa han ”I feel that they really ought to be smoked out and shown up for what they are, so that all of the good, free causes in this country, all the liberalism that really are American, can go out without the taint of communism”. Förutom på senare tid med Barack Obamas reformer inom till exempel sjukvården så har USA haft den här traditionella liberala synen på amerikanen som en fri man, och en regering som inte lägger sig i hans liv. Denna högerpolitik tycker jag är närvarande filmen. Alla ska leva var för sig och ta hand om sig själv, men samtidigt så ska man vara en del i ”the circle of life” och bidra till ekosystemet/samhället. När Mufasa berättar om hur landet och livet fungerar uppmanar han Simba att respektera alla varelser, och säger att alla hör ihop i den stora livscirkeln. Det är ett tal om jämlikhet och alla varelser lika värde. Uppenbarligen gäller detta alla varelser förutom hyenorna. "Outwardly the film has a love of African rhythms and language and yearns for a united world, everyone but hyenas united. But the core is justa bit ugly and scary. The Pride Lands has, in effect, its own Proposition 187. While its borders are not impermeable, the hyenas are prevented from any role but that of scavenger.¹” Hyenornas utanförskap blir en tydlig politisk ståndpunkt för USAs invandringspolitik.

1Internetadress: http://web.gccaz.edu/~kschwalm/lionking.html (hämtad 10-08-201)

Stjärna eller föredetting?

Faktumet att Sandra Dahlberg just nu figurerar i två olika program på tv är rätt rolig. I alla fall när man vet att det ena programmet är 4 stjärnors middag, ett program på kanal 5 där kändisar lagar mat och bjuder hem varandra, och det andra programmet är tv 3's nya Vad hände med? där Pernilla Walhgren tar reda på vart kända människor tog vägen..
Sandra Dahlberg är alltså inte med som programledare i det senare programmet..

Bull läge. Hoppas Jimmy kan trösta.

Helgresumé

Då var jag tillbaka efter helg-blogg-paus.
Fredagen spenderades med det bästa ur gamla filmvetenskapsklassen på en liten reunion-fest. Precis som förr innebar detta mycket musikallåtar på youtube, lite för mycket vin för de flesta, otippade kärlekspar och dramatiskt uppträde till "Du måste finnas" (från Kristina från Duvemåla).
Stort tack till Jonatan som orkar husera dessa partyn!

Kring lunch på lördagen åkte katten och jag ut på landet (Löddeköpinge) till mina föräldrar. Kom nyss hem efter två dagar med mammas mat, filmmys, farmorbesök och starka halstabletter.
På något sätt trillar jag in i deras dygnsrytm direkt när jag kommer "hem". Detta innebär att man somnar i soffan kring elva-halv tolv på kvällen, och vaknar pigg och glad klockan åtta på morgonen. Pretty nice.

Filmerna som sågs var Hur många lingon finns det i världen?, RED, och Gran Torino. Ingen av dem var fantastisk.
Gran Torino var dock rätt bra, trots ett par sega dialogscener.
Hur många lingon.. har sin starkaste sida i att det är baserat på en sann historia (som hände skådisarna i filmen).
RED var något av det tråkigaste jag har sett, trots kända namn som Helen Mirren, Morgan Freeman Bruce Willis och John Malkovich.

Nu ska jag äta tunnbröd med ost. Har på senaste tiden hittat flera färdigskivade ostar som jag kan äta, dvs det finns ingen löpe i dem som det finns i nästan alla hårdostar idag (tyvärr) Löpe är något som utvinns ur kalvens mage. Äckligt? Ja ganska.

Edamerost av märket Friendship, inhandlad på Ica Maxi. Hemköp har en Euroshopper variant av Gouda som också går bra att äta som vegetarian, woho!

uppsats del 11

Samma månskära finns även i bild när Scar senare går uppför Pride Rock och utser sig själv till kung. Här vill Scar, den onda, att hyenorna (afroamerikaner/hispanics) och lejonen (de vita amerikanerna) ska gå ihopa. Ackompanjerad av ylande och en starkt obehaglig musik, säger Scar med mörk och dramatisk röst ”Yet out of the ashes of this tragedy we shall rise. To greet the dawning of a new era. In wich lion and hyena come together. In a great and glorious future! “ Islam/Sovjet har tagit över USA, och lite längre bort får vi se Rafiki, symbolen för religion och prästskapet, som bekymrat skakar på huvudet åt föreningen mellan de olika raserna. Denna tanke om att inte blanda raser genomsyrar hela filmen, även om det aldrig uttrycks explicit. Det filmen säger är att visst kan man ha vänner som ser olika ut, till exempel Timon och Pumba, men till syvende och sist ska man återvända till sin egen ras för att fortplanta sig och leva. Både i början och i slutet av filmen ser vi en mängd olika arter, och alla kommer de gående ras-vis. Elefanterna med elefanterna och myrorna med myrorna.

uppsats del 10

I Disneys historia har de onda karaktärerena alltid varit osympatiska. Deras liv är inte porträtterade på ett sätt så att publiken kan identifiera sig med dem, utan de representerar allt som filmens hjälte är emot. För att skilja Scar från resten av lejonen har han fått en smalare, spetsigare kropp och ansikte, hans päls är betydligt mörkare och manen är svart. Han har alltså själv blivit en sån man inte vill ha i landet, en mörkhyad. Med det här utseendet får Scar sedan representera allt som USA fruktar och föraktar. I sångnumret Be Prepared är en analys av Scar som allra enklast. Kulisserna är kala, mörka klippor, och grön rök ligger som en dimma över allting. Där är hundratals hyenor som Scar talar till. Han själv sitter högt ovanför på en klippa och håller ett brandtal, där han lovar hyenorna att med honom som ledare ska de aldrig behöva gå hungriga igen! Han övertalar dem att begå onda handlingar för få honom till makten. Detta kraftfulla tal påminner mycket om Adolf Hitlers uppeldade tal. Mycket går att säga om Hitler men att han behärskade retoriken är en sak som är sann, och scenen i the Lion King påminner både till utseende och innehåll om Hitler och hans väg till makten. När Scar sedan börjar sjunga marcherar hyenorna nedanför honom i perfekta formationer med ansiktet vänt mot sin ledare, ett sätt som påminner mycket om totalitära staters arméuppvisningar. Det påminner även om Leni Riefenstahls film Viljans Triumf¹, en nazistisk propagandafilm, och därmed blir kopplingen till Scar och Hitler/diktarorer ännu starkare. I denna scen är månen, i form av en månskära, framträdande i flera bilder. Men det är en så pass stiliserad månskära, att man som vuxen inte kan undgå att se liknelsen till dels månen i den sovjetiska flaggan, men även den muslimska månskäran. Därmed kopplar filmen samman ondska och Hitler med både Sovjetisk kommunism och islam, två av USAs största fiender och anledningar till konflikter och krig.

1 Triumph des Willens. Riefenstahl, Leni. (Leni Riefenstahl-Produktion, 1935)

uppsats del 9

The racism in these films is defined by both the presence of negative stereotypes and the absence of complex representations of African Americans and other people of color. Whiteness is simultaneously universalized through the privileged representation of dominant middle-class social relations, values, and linguistic practices¹

Detta citat stämmer väl in på the Lion King, där afroamerikaner dels framställs negativt och blir platta karaktärer, samtidigt som det afrikanska folket har raderats ut helt från sitt eget land.

Filmens huvudroll och blivande hjälte är Simba, och både han, Mufasa och Sarabi talar amerikansk engelska. Simba och Mufasa ser dessutom ut som riktiga helylle-amerikaner, ljusa, bredaxlade, muskulösa, runda former och med en tjock man.² Där görs kopplingen direkt att godhet är amerikanskt, och därmed kommer alla goda gärningar som någon med denna dialekt utför i filmen att kopplas till USA.

Tidigt i filmen tar Mufasa med sig Simba ut en morgon, och förklarar noggrant för sin son, och för biopubliken, hur viktigt det är med länders gränser, och att alla följer reglerna kring dessa. I the Lion King innebär detta att the Pride Lands, där lejonen bor, kan vara ett så rikt och lyckligt land eftersom hyenorna inte får komma in, de får stanna utanför dit solens strålar inte når. Om the Pride Lands är en allegori för USA, vem är då dessa ovälkomna hyenor som försöker ta sig in? Jo en har en afro-amerikansk slangdialekt som tillhör underklassen, (Whoopi Goldbergs röst), den andra har en tydlig hispanic-dialekt (Cheech Marin röst) och den tredje är så korkad att han bara flinar. De har en ”jargong som påminner om hur unga svarta och latinos i städerna pratar”³. Symboliken blir tydlig, det är fattiga afro-amerikaner och flyktingar från Sydamerika som inte är välkomna i USA. Men det finns en som vill hjälpa dem in i landet, och det är Scar. Trots att han är bror till Mufasa har han en brittisk överklassdialekt, som passar väl in med hans konstlade och dramatiska uttryck och rörelser, och som även distansierar hans ondska från USA.

1 Giroux, Henry A. The mouse that roared. (Lanham: Rowman & Littlefield. 1999) s. 111

2Se bilaga 1

3Giroux, Henry A. ”Att animera de unga – barnkulturens disneyfiering”, Persson, Magnus (Red) Populärkulturen och skolan. (Lund: Studentlitteratur, 2000) s. 123

Hår-resultat

Jag vet att ni har väntat och längtat. Här kommer en bildkavalkad of my new hairstyle.

Det blev rätt kort, och då har frisören ändå plattat till det, tänk när jag fönar upp mina lockar. Sitter det som en krans runt öronen då eller? :)
Nä, jag är faktiskt nöjd. Kul att testa kort hår efter flera år av att ha kört rapunzel-stilen..

Musse tyckte att han varit hemma själv lite för länge och vägrade flytta sig från datorn

så han fick en puss

blev skräckslagen

här ligger han avsvimmad utanför bild och jag är precis så
nöjd som jag ser ut...

Oroa er inte, lugg-haters, den går att sätta upp! 

Uppsats del 8

3.4 Den dolda rasismen

I the Lion King får flera olika etniciteter en smäll av det stora landet i väst, USA. Med etnicitet menas identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp¹. Etnicitet är inget fastlåst, utan vi bär på flera olika. Vi använder de ibland när vi söker gemenskap och ibland när vi vill distansiera oss. ”Etnicitet konstrueras med hjälp av material som språk, religion, kultur utseende släktskap och regionalitet.²”

the Lion King var Disneys första långfilm som skulle utspela sig i Afrika. Att ta med denna koloniserade kontinent i Disneyfamiljen kunde ha varit positivt, men Disney väljer att framställa Afrika som en världsdel helt styrd av vilda djur. I hela filmen förekommer inte ett enda spår av mänsklig närvaro, varken en tidigare eller en kommande sådan. Ingen civilisation finns i sikte. Disney har tidigare gjort många filmer med djur i huvudrollerna, som Aristocats³ (1970), Lady and the Tramp (1955) eller A Bugs Life (1998) , men de utspelar sig alltid i ett civiliserat samhälle med mänsklig närvaro. Det av Amerika illa behandlade afrikanska folket får alltså inte den upprättelse man kan tycka hade varit på sin plats, utan i Disneys regi så fortsätter Afrika att representera ett hem för vildar, precis som under slavhandelns mörka historia och människosyn.

Förnekandet av afrikaners existens och därmed afrikansk kultur märks redan i första scenen, när musiken visserligen har afrikanska influenser, men det är traditionella västerländska instrument som hörs. Varför lät man Elton John skriva ledmotivet, varför inte ta någon med kunskap och en koppling till afrikansk musikkultur?

1Internetadress: Ne.se (hämtad 2011-08-15)

2Vi och dom och alla dom andra, Hägerström, Jeanette. Citerad i föreläsning Genus 1 av Nilsson, Maria. Kursmaterial till ”Disney Studies” 2011-08-05

3Aristocats. Wolfgang Reitherman. (Walt Disney Productions. 1970)

FFF

Idag startar Fantastisk Film Festival här i Lund (och lite i Malmö). Fram tills nästa lördag kan man passa på och se lite film som man kanske inte annars får chans att se. Har bara snabbt läst genom programmet men vill se nästan varje film jag läser om. I år verkar det vara det vara ett skräck-tema som kopplar samman de flesta filmerna.

Här är länken till hemsidan, och här är länken till årets program.

Fastnade bland annat för filmen Another Earth. Först tänkte jag att den påminde om Lars von Triers "Melancholia", i avseendet att bägge handlar om hur en planet plötsligt dyker upp nära jorden. Men efter att ha sett trailern känns Another Earth som en film som vill vara mer bräcklig skönhet än komplexa familjerelationer, som von Trier ofta verkar vara ute efter i sina filmer.

Braiga dagen

Fråga mig inte vad mitt undermedvetna anser att jag har gjort för att förtjäna det, men det verkar som att jag har en "treat yourself" dag idag..

Började med ett träningspass som var precis så roligt som jag hoppats på. Fortsätter nu med att läsa om Angels and Demons av Dan Brown eftersom jag tycker den är så jäkla spännande (trots att jag nu vet slutet då..ologiskt men sant).  Tänkte först se filmen men fem minuter in i filmen kom jag ihåg att jag inte alls tyckte den fångade boken bra, och övergick till pappersformatet.

Klockan 17 har jag bokat in en välbehövlig klipptid på Chic Hairlounge i Malmö. Har klippt mig där hos frisören Louise i sex år nu och kan verkligen rekommendera henne.

Har försökt googla runt på vad som är the latest trend inom hårmodet, men allt jag får fram är mittbena (omöjligt med min virvel i luggen) och röd färg (omöjligt med min hudton som bäst beskrivs som likblek). Så vi får se vad det blir.. SO EXCITED! Ni då alltså..

Som kronan på den här braiga dagen ska jag nu ge mig själv Spotify Premium. Vet inte varför det tagit så lång tid men idag kändes som rätt dag att köpa.

Förlåt till alla er trötta och tjuriga för mitt sunshine-mood. Just cant stop it. Är tillbaka till mitt vanliga bitterfitts-ironiska jag på måndag!

Lovar!

Confession

Så otränad som jag är just nu har jag nog aldrig varit förr. Undantaget när jag säsongade i Ayia Napa.

Skulle vilja gissa på att jag under senaste året snittat 2-3 besök på gymmet i MÅNADEN. Så ser verkligheten ut, och detta berättade jag för min sjukgymnast igår. Som ett försök till peppning beordrade hon mig då att börja träna regelbundet, men betoning på beordrade.

Nu vågar jag ju inte komma dit nästa vecka och berätta att ytterligare sju dagar har gått utan att jag har haft den andnings-hämmande träningstoppen på mig. Det är den satans uppförsbacken som ligger mellan lägenheten och Gerdahallen som gör mig så otroligt osugen på att ta mig dit. Gud vilken dålig ursäkt.

Varför skriver jag då om detta här, ska detta bli en tränings-blogg? Hell no. Men jag känner mig själv, jag kommer känna mig mer pressad att faktiskt sätta mig på sadeln och trampa upp till Gerda nu när jag outat mig själv som en degklump. 

Imorgon ska jag på ett step-pass klockan 11.15. Första passet på kanske fyra månader, kommer bli greit. 

Någon annan där ute som tänkte ta tag i sin träning? Jag behöver en mental träningsbuddy!

Uppsats del 7

Det är 17 år sedan the Lion King kom ut, och homosexualitet är idag mer accepterat än var det var då, speciellt i västvärlden. Dock så är det så att ser man till den vita, amerikanska kärnfamiljen, som jag analyserar min text efter, så finns där inte plats för något annat än heterosexualitet som är en förutsättning för naturlig fortplantning. Ett tecken på att Scar i sitt homosexuella tillstånd inte är fertil ser vi i naturen efter att han har tagit över Pride Rock, med Scar som regent är allting grått, dött och djuren har flytt därifrån. Filmens ideologi i frågan om homosexualitet uttrycks även i Scars slutgiltiga nederlag. Både hjälten Simba men även Scars allierade hyenor vill se honom död, han passar inte in någonstans och blir aldrig ”vi” utan är ständigt utanför. Simba som ny konung visar i slutet upp sin och Nalas nyfödda unge, och har därmed återetablerat den heterosexuella normen och återställt universums ordning, vilket omgivningarna förstärker. Naturen blomstrar upp igen, och alla andra djur återvänder till Pride Rock, en rätt märklig förändring med tanke på vilken liten påverkan lejon har på naturens ekosystem. Som jag nämnde i början av detta stycke så går företaget Disney mot att bli allt mer gay-vänligt, om än med små och alldeles för långsamma steg. En intressant fråga är dock av vilken anledning detta görs, då Disney själva har erkänt att vita medelklass bögar är en lukrativ marknad. Det är viktigt att komma ihåg att företagets utveckling avslöjar mer om Disney affärsverksamhet än dess påstådda "gay agenda"¹.

1 Giroux, Henry A. The mouse that roared. (Lanham: Rowman & Littlefield. 1999) s. 206

F**t-tisdag

Kvällens fabulösa plan: 
Sätta igång Sound of Music för att ha som bakgrund till tisdags-städningen.
Ta en dusch som gör att jag blir sådär lagom frusen så att jag måste svepa in mig i ett täcke.
Sittandes i min täck-koja ska jag dricka te med honung som kommer göra wonders för min hals.
Slöglo på Landet Brunsås och Hubinette och sen dyka ner i sängen klockan tio SHARP. (Så brukar det heta sen lägger jag mig runt 23-23.30, somnar efter midnatt. Värdelöst.)

Ja. Så rolig är min och kattens tisdagskväll. Tisdagar måste vara veckans värsta dag. Bland oss på H&M-lagret i Oslo gick denna dag under det ljuva namnet fitt-tisdag.
Måndagen gick ju åt till att prata om vad som hänt i helgen.
På onsdagen har jag för mig att vi fick sluta en timme tidigare och det var dessutom lill-lördag.
På torsdagen kunde man helt klart se ljuset i tunneln.
På fredagen slog helgen äntligen upp sina portar och ljuset flödande in.

Tisdagen? Ja, det var helt enkelt fitt-tisdag. För att överleva hade vi filmkvällar hos Christian Kroghs-kollektivet, det funkade rätt bra ändå.

Här har vi en som aldrig hört talas om tråkiga tisdagar.

Varje dag är en musikal.

Tack och hej liver pate.

Coelho om sexuellt ofredande

Läs följande rader ur Paulo Coelhos bok Elva minuter

"Till hennes förvåning var det ingen som kom fram till henne när hon promenerade längs sjön /.../ Hon började tvivla på sin skönhet, tills en av hennes föredetta arbetskamrater /.../ sade att felet inte var hennes utan schweizarnas, som inte tycker om att besvära någon, och utlänningarna, som är rädda för att bli anhållna för "sexuellt ofredande" - något som man hade hittat på för att kvinnor i hela världen ska känna sig värdelösa"

Tänkvärt. 

Givetvis är det inte så enkelt. Men tänk om det kunde vara det. När fick du senast en komplimang av en okänd människa? Rädsla för att vara till besvär, uppfattas som äcklig eller helt enkelt bara konstig hindrar oss från att våga ge uppskattning till vem vi vill.

Har bara läst halva boken än så länge, men den är inte så lång så jag återkommer snart med en tumme upp eller ner. So far so good... :)

Svenska omslaget till vänster och det amerikanska/ internationella till höger. På vilken av bilderna får man en känsla av att boken handlar om en ung kvinna som prostituerar sig? 

Hade Sverige kanske svårt att sälja en bok från Alkemisten-författaren som handlar explicit som sex? 

Svar: ja.

Uppsats del 6

Det finns ett starkt, om än implicit, homofobiskt budskap i the Lion King, gestaltat i Scar. Scar har flera karaktärsegenskaper som ofta förknippas med homosexuella män, och ibland dragqueens. Scar är till exempel det enda lejonet med ögonskugga, han har ett betydligt smalare huvud än sina släktingar, han plutar med läpparna, har långa naglar/klor, är överdrivet teatralisk, och han talar med en dramatiskt röst ifråga om både ordval, röstläge, men även hans dialekt, som är brittisk engelska och inte amerikansk engelska som hans bror Mufasa. Rosina Lippi-Green konstaterar att Disneys filmer deltar i den"sociolingvistiska konstruktionen" av social dominans och underlägsenhet, i vilka karaktärer som använder vanlig amerikansk engelska tenderar att förknippas med "starkt positiva handlingar och motivation" och även får uppleva de mest skilda livsval¹. Scar är även det enda lejonet med svart hår, som han ofta kastar med på ett ”typiskt kvinnligt” vis. I sitt stora sångnummer Be prepared får han verkligen utlopp för sin dramatiska ådra, när han trippar runt på tå, knycker med nacken och höjer på ögonbrynen. Att en man får göra dessa saker hade varit positivt, om det inte varit för att denna mannen även representerar ondskan. Som jag kommer ta upp senare i min analys förknippas Scar med allt som anses hota det amerikanska samhället som islam, kommunism, diktatur och ondska, och att då även låta honom representera en homosexuell man är att förknippa detta med ondska och negativa egenskaper.

1 Giroux, Henry A. The mouse that roared. (Lanham: Rowman & Littlefield. 1999) s. 102

Variety uppmärksammar svensk film

Kolla här, den amerikanska nöjestidningen Variety skriver om lilla Sveriges filmbransch.
Så kul :) http://www.variety.com/article/VR1118042634?categoryid=13&cs=1&cmpid=RSS%7CNews%7CLatestNews&utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter

Vad skriver de då (för er som inte orkar använda pekfingret till att klicka på länken), jo de skriver att SFI tillkännagett nya produktionstöd idag.

Sex långfilmer får dela på 26 miljoner kronor, bland dessa finns en uppföljare till Snabba Cash (Snabba Cash 2), baserad på boken Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Även filmen Hamilton från 1998 får under nästa år en uppföljare, I nationens intresse, där M. Persbrandt axlar rollen som Hamilton.

Variety beskriver Hamilton som "the Swedish equivalent of James Bond". Har funderat ett tag nu men kan inte bestämma mig för om det är en komplimang eller inte. Jag tror nog ändå att jag väljer att tro på det positiva, och hoppas att den där trenden med att göra om svenska böckers filmatiseringar till Hollywood blockbusters var en företeelse som inte följer med in i 2012. Det får räcka med Låt den rätta komma in, Män som hatar kvinnor-trilogin och Snabba Cash.

Badrumshjälp!

Helene - aka den andre medlemmen i vår tvåmannaklubb för inbördes beundran - behöver hjälp att fixa sitt badrum! 

Gå in och läs lite på hennes blogg (http://tystdinhund.wordpress.com/) inse att hon är en skön tjej och öppna sedan den här länken, http://www.svedbergs.se/radda-badrummet-posts/?id=166. Tryck på like-knappen, så kanske hon slipper det där hemska badrummet och har ett sprillans nytt lagom tills jag ska komma upp och hälsa på :)

Ge henne 10 sekunder av ditt liv, så lovar hon en badrumsfest om hon vinner! 

Sällskap

Någon är åtminstone glad över att ha fått sällskap hela dagen.

 (Sorry för usel bildkvalite, Photo Booth kan inte riktigt hantera motljus.)

Fint, då kom det åtminstone något gott ur denna dag som kommer gå till historien som 1. världens längsta 2. dagen då jag såg flest Glee-avsnitt.

Uppsats del 5

Förklaring till inlägg här http://kk-markt.blogspot.com/2011/09/vg.html


3.3 Homosexualitet som hot

I The Mouse that Roared står det att Disneys traditionella image är ”the image of conservative, white American family values - values in which the heterosexual patriarchal family unit becomes normalized, wrapped in the patriotic and nostalgic aura of a bygone era of small-town Midwestern Protestant ideals.¹” Ändå var The Southern Baptist Convention i USA inte nöjda, när de 1997 inledde en åtta år lång bojkott av Disney. Anledning var att Disney stöttade immoraliska ideologier som homosexualitet, bland annat för att de sponsrade en inofficiell ”Gay Day” på sina nöjesparker och för att de gav sina homosexuella anställdas partner sjukvårdsförsäkring.² Detta anser jag vara ett sunt tecken på Disneys utveckling, om en grupp homofobiska människor manas till bojkott av något. Tyvärr så är tecknen på det motsatta desto fler. Bland annat avbröt man en dokusåpa där ett homosexuellt par fanns bland de tävlande, paret själva sa att de medverkade i serien ”to show tens of millions of prime-time viewers that a real gay family might, over the course of six episodes, charm a neighborhood whose residents overwhelmingly identified themselves as white, Christian, and Republican.”³ Just den typ av människor som jag menar hyllas i the Lion King. En del menar att faktumet att dokusåpan ställdes in just före premiären av Disneys första Narniafilm inte var en slump. Southern Baptist Convention, som nyligen avslutat sin Disneybojkott, var väntade att utgöra en stor del av publiken till filmen, och att samtidigt visa ett homosexuellt par i en dokusåpa menades vara dåligt för marknadsföringen av filmen.⁴ Även flera Disneyfilmer uppvisar ett homofobiskt samhälle.

1Giroux, Henry A. The mouse that roared. (Lanham: Rowman & Littlefield. 1999) s. 205 f

2Giroux, Henry A. The mouse that roared. (Lanham: Rowman & Littlefield. 1999) s. 205

3 Giroux, Henry A. The mouse that roared. (Lanham: Rowman & Littlefield. 1999) s, 46

4 Giroux, Henry A. The mouse that roared. (Lanham: Rowman & Littlefield. 1999) s. 46

Sjukis

Idag är jag sjuk.

(plats för ert medlidande)

Varför är det aldrig så där skönt och mysigt att vara sjuk som man ibland föreställer sig? Ni vet de där stressiga vardagarna när man bara önskar att någon ska smitta ner en med lite gröna bakteriegubbar så att man får stanna i sängen och sova i 12 timmar med gott samvete.
Nästa gång jag tänker så ska jag gå tillbaka till detta inlägg och läsa att jag i natt vaknade en gång i timmen av att jag antingen frös som i eskimå utan kläder, eller svettades som en eskimå med kläder men placerad Sahara.
Gick till sist upp 5.30 för att konstatera att jag hade feber och inte borde åka till skolan som ligger 1,5 timme bort. Sedan dess? Degat i soffan utan något bra på teve och inte kunnat somna om. Att vara sjuk är opepp.

Gjorde en raid på Hemköp nyss och detta blev min fångst. Ser stor potential till att bli frisk imorgon, gästföreläsning av Anders Mildner!

(Nej, varken katten eller McDonalds-brickan går att köpa på Hemköp.)

uppsats del 4

Förklaring till inlägg här http://kk-markt.blogspot.com/2011/09/vg.html


Även om kärlekshistorian mellan Nala och Simba inte upptar en stor plats i filmen, tycker jag ändå att detta stämmer väldigt bra in på just kollaget av bilder från deras möte i djungeln, mötet som slutar med att de blivit kära i varandra. Även i resten av filmen är det just så som citatet beskriver här ovan, att det är männen som driver handlingen framåt, och kvinnorna fyller funktionen som utsmycknad. Det swahiliska namnet Simba betyder Lejon medan Nala betyder gåva, ett namnval som stödjer min teorin om Nalas funktion i filmens handling.

En aspekt av filmen där filmskaparna har gjort ett medvetet val till att framställa männen som mer handlingskraftiga är att de bortsett ifrån verklighetens roller i lejonens värld, där det är honorna som står för all jakt. I the Lion King är det Mufasa som får visa Simba hur man jagar, medan vi ser Sarabi och de andra ligga på klipporna och lata sig. I slutet får vi dock en hint om att Scar har tvingat dem till att jaga. Vi ser att honorna är många, och vi vet att de har förmågan att jaga, då har jag svårt att förstå varför de inte utmanar Scar tidigare, utan bara finner sig i att låta honom och hyenorna göra dem till sina slavar. Det är inte förrän Simba, en ensam lejonhane, dyker upp som de plötsligt får kraft och mod att slåss. Genom en sådan handling ger filmen de kvinnliga karaktärerna en svaghet och ett starkt beroende av en man som säger till dem vad som ska göras.

Maria Nikolajeva har i Barnbokens byggklossar gjort en uppställning där attribut typiska för könsroller i barnböcker ställs mot varandra¹. Under män/pojkar står det bland annat starka, våldsamma, tävlande, skyddande, aktiva, och rationella. Under kvinnor/flickor står på motsatta rader vackra, aggressionshämmande, självuppoffrande, omsorgsfulla, beroende, och passiva. Dessa traditionella och fördomsfulla egenskaper tycker jag stämmer väl in på the Lion King, och det farliga är inte bara att sådant sätter likhetstecken mellan kön/utseende och roller, utan att det även lämnar ett outplånligt intryck i barns medvetande².

1Nikolajeva, Maria. Barnbokens byggklossar (Lund: Studentlitteratur, 1998), s. 65

2 Giroux, Henry A. The mouse that roared. (Lanham: Rowman & Littlefield. 1999) s. 102

Doku-tips!

Såg nyss en dokumentär om al-Qaidas förberedelser inför attentaten i Usa 11/9 2001.
Den är väldigt intressant bland annat för att den ger en nyanserad bild av terroristerna, allt från skäggiga män som skjuter vilt omkring sig och vrålar rakt ut, till välartikulerade, högutbildade män som på sakligt vis berättar lyckan de kände när de såg tornen rasa samman.
Den senare gruppen är betydligt svårare att ta in.
I dokumentären intervjuas även en kvinna, fru till en av terroristerna från bombdådet i Madrid 2004. Precis som de intelligenta männen skiljer hon sig från den bild av militanta islamister vi är vana att se. Helt klart sevärd dokumentär, ligger på Svtplay till och med onsdag.


http://svtplay.se/v/2526217/dokumentarfilm/11_september_med_al-qaidas_ogon?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2528694/sb,p115254,1,f,-1

Jag vet att det handlar om fördomar, men vem ser du framför dig när du tänker på al-Qaida-anhängare?

Lördagskvällen

Åt nyss mat som stått framme i x antal timmar.  Det är nog det mest spännande som händer den här lördagskvällen. Om vi inte hörs på ett par dagar vet ni att jag är upptagen med magpumpning.

Har svettats på jobbet hela dagen och stannar inne ikväll för att ladda upp inför ett nytt träningspass imorgon. Vad gör alla dessa människor på köpcentra om helgerna? 

Så till alla er som sitter där hemma och tänker "undrar vad Sara gör i detta nu" så kan ni följa mitt tidsschema här nedan.

Trevlig kväll, och grattis Torns If som gick upp till division 2! 

Lokalpatrioism är fint!

"Idag finns det ju ingen som sitter och ringar in tv-program i tv-tablån och planerar sin kväll efter det" 

- sagt av journalistlärare i Skurup. 

Om han bara visste...