Så otränad som jag är just nu har jag nog aldrig varit förr. Undantaget när jag säsongade i Ayia Napa.
Skulle vilja gissa på att jag under senaste året snittat 2-3 besök på gymmet i MÅNADEN. Så ser verkligheten ut, och detta berättade jag för min sjukgymnast igår. Som ett försök till peppning beordrade hon mig då att börja träna regelbundet, men betoning på beordrade.
Nu vågar jag ju inte komma dit nästa vecka och berätta att ytterligare sju dagar har gått utan att jag har haft den andnings-hämmande träningstoppen på mig. Det är den satans uppförsbacken som ligger mellan lägenheten och Gerdahallen som gör mig så otroligt osugen på att ta mig dit. Gud vilken dålig ursäkt.
Varför skriver jag då om detta här, ska detta bli en tränings-blogg? Hell no. Men jag känner mig själv, jag kommer känna mig mer pressad att faktiskt sätta mig på sadeln och trampa upp till Gerda nu när jag outat mig själv som en degklump.
Imorgon ska jag på ett step-pass klockan 11.15. Första passet på kanske fyra månader, kommer bli greit.
Någon annan där ute som tänkte ta tag i sin träning? Jag behöver en mental träningsbuddy!
Jag har kört igång med träningen igen! Så vi kan ju slå ihop våra påsar någon dag om det går :).
SvaraRaderaÅh ja vad bra! (antar att det film-therese förresten? :) ) vem på bilden vill du vara, jag paxar hon längst bak till vänster, hon tar liksom verkligen i ;)
SvaraRaderata tag i det medan tid är, jag kan ställa upp som avskräckande exempel på hur det slutar annars.
SvaraRadera