En intressant sak i det politiska sammanhanget är frågan varför Simba får vara så lycklig i djungeln med Timon och Pumba? Här lever de ju utanför lagarna och reglerna från Pride Rock, och ger inte alls tillbaka. I ett klipp i filmen byts bilden ut från det miserabla hungriga Pride Rock under Scars styre, till Simba, Timon och Pumba som ligger mätta och belåtna i gräset. Är man lycklig och fri när det inte finns någon som styr över en? Detta stämmer till viss del in med den amerikanska drömmen om frihet och att klara sig själv, men tron på att alla måste bidra till samhället speglas inte. Egentligen får den frågan väl sitt svar när Simba till slut tar ett vuxet beslut och återvänder till Pride Rock. Att leva efter Hakuna Matata fungerar inte i längden, alla måste ta sitt ansvar. Ändå så ser jag Simbas tid i djungeln som den mest bekymmerslösa och harmoniska tid i filmen.
Ett annat centralt inslag som återkommer i många av Disneys senaste tecknade filmer är hyllandet av djupt antidemokratiska sociala relationer. Naturens värld och djurens rike erbjuder ett medel för att presentera och legitimera kastväsende, kungamakt och strukturell ojämlikhet som en del av den naturliga ordningen1.
I the Lion King utmålas Scar som en demonisk diktator, men egentligen är Mufasa och Simbas kunglighet och ledarskap långt ifrån ett demokratiskt styre. Det märkliga är att inga djur verkar ha några invändningar mot att lejonen får styra över riket. Giroux går ännu längre när han skriver att budskapet som Disney ger barn är att samhällsproblem som till exempel folkmordet på indianer är en funktion av naturens lagar2.
1Giroux, Henry A. ”Att animera de unga – barnkulturens disneyfiering”, Persson, Magnus (Red) Populärkulturen och skolan. (Lund: Studentlitteratur, 2000) s. 124
2Giroux, Henry A. ”Att animera de unga – barnkulturens disneyfiering”, Persson, Magnus (Red) Populärkulturen och skolan. (Lund: Studentlitteratur, 2000) s. 124
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar